Zombie-apokalyps eller inte; när jag började inse att jag faktiskt höll på att ”preppa”, började jag se saker på ett annat sätt, ur ett annat ljus. De lärde får utvisa huruvida min nyblivna hobby är rent galenskap, eller faktiskt något sunt som lönar sig i längden.

Ända sedan jag flyttade till den kungliga huvudstaden har jag lagt märke till att folk beter sig annorlunda. För varje år som går känns det som att vi kommer längre bort från det som var sunt och normalt under 70- och 80-talet. Egoism och känslan av anonymitet är två faktorer som sällan går bra ihop enligt mig, men ändå sprider sig detta fenomen långsamt genom vårt land och sätter oss, enligt mig, i en dålig sits. Speciellt som vi i allt detta anonyma och egoistiska förväntar sig att någon annan ska vilja hjälpa oss.

När jag växte upp, var det ingen fråga om huruvida mor och far bunkrade mat; det var bara så. Under 80-talet fick vi känna på en rejäl ekonomisk kris vilket gjorde att många hushåll i landet hade svårt att få pengarna att räcka. Vi åt det som var billigt och skafferierna var fyllda med basvaror som potatis (förvarades i en mörk binge), sommarens och höstens skörd av äpple, konserver, hemmagjord saft och allt möjligt annat.

Brödet bakade mamma själv och frös ned tillsammans med bullar och kakor. I frysen låg även rabarber, blåbär, ärtor och annat som trädgården välsignat oss med och som vi tinade när det behövdes. Ett ICA nära helt enkelt, fast hemma i källaren! Det enda jag vet att vi inte bunkrade, var faktiskt vatten. Snabbspola fram tiden lite drygt 30 år och situationen ser helt annorlunda ut på många ställen i landet.

Nu går många och handlar varje dag i affärer som är hundra procent beroende av el, internet och dagliga leveranser från mängder av leverantörer. Brödet vi köper smakar gammalt mjöl, mikromaten som ”bara” tar 7 minuter att tina i mikron smakar absolut ingenting och konserverna som tidigare höll i vad som känns som decennier, har nu ett bäst före datum två år fram i tiden.

Om strömmen har gått (nej, just det, inget internet heller), kan affärerna helt plötsligt inte ta betalt längre. Och skulle de lyckas bryta upp kassaapparaterna för att ta emot kontanter, finns det inte en kotte som längre kan räkna ut hur mycket du ska ha i växel när du handlat för 355,50:- och betalar med en femhundring.

Vad hände egentligen? Har vi konsumenter och medborgare blivit lallande idioter som köper skitmat i affären men under helgen kan äta så lyxigt på restauranger att vi med enkelhet smäller av en stor del av lönen (inklusive dricks)? Har vi glömt bort hur gott det var med en stek som tillretts i ugnen i flera timmar, serverad tillsammans med hemmagjord brunsås, gelé och kokt potatis (som med fördel mosas och geggas ihop med såsen och gelén).

Jag tror att det är många makter som styr våra val. Dels påverkas vi relativt mycket av reklamen som vi får i oss hela tiden, varje dag. Nu menar jag inte att vi köper alla produkter som visas i dessa plågsamt långa avbrott, utan snarare att vi tror att de som ligger bakom budskapen har rätt: klart att vi inte har tid att göra riktig mat i våra liv, vi måste ju ha egentid! Klart att jag inte hinner gå till restaurangen två kvarter bort – om jag beställer med Foodora kan jag ju svara på några jobbmail innan maten kommer.

Jag tror att vi idag är så besatta av själva tanken att vi måste göra något med vår tid – alltså något bra, något självuppfyllande, något givande och gärna något som vi kan skryta med i våra sociala kanaler. Individen nu är så besatt av att göra något av tiden att vi nästan glömmer bort att leva, att planera (jag menar inte nästa resa till vingårdarna i Frankrike, utan vardagen), att ha tråkigt tillsammans och göra något roligt av det.

Någonstans inom mig hör jag en liten röst som säger till mig: att komma ihåg vad som fungerade bra förr i tiden, är också prepping.