När tiden tog slut – Kapitel 15

Mitt i natten hade det börjat regna. Såklart. Han befann ju sig i världens rövhål när det kom till lynnigt väder. För några år sedan hade sommaren varit så dålig att Sverige knappt tog semester över huvud taget. Under juni och juli månad hade Aron jobbat ensam på IT-företaget som hade anställt honom. Det var ett rent helvete. Telefonerna ringde konstant och meddelandena i inboxen slutade aldrig att komma.

Men det var precis innan han överlämnade sig åt sitt nya kall; att få se mänskligheten gå under och att rena modern från denna äckliga cancersvulst som Homo Sapiens Sapiens utgör.

Att sitta instängd på hispan skulle för många förmodligen innebära ett fruktansvärt avkall på integritet och självkänsla men för Aron var det faktiskt precis tvärt om. Aldrig tidigare hade han sett så klart, känt ett sådant fokus eller varit så produktiv. Natt efter natt hade han suttit och grubblat över sina planer och finslipat sin inställning.

När han hade börjat bli ”psykiskt instabil”, som läkarna i hans närhet kallade det, hade han börjat fila på en plan att snabbt ta hand om de svaga i samhället eftersom de tärde mest på alla tillgångar. Men efter bara några dygn i ensamhet, kom han till ny insikt.

De svaga, oförberedda som litade helt och fullt på samhällets kapacitet var ju inte alls ett hot; de skulle ju duka under på några veckor. Det var istället eliten och de förberedda som han skulle ge sig på, något som han såg som en välkommen utmaning.

Tack vare det svenska samhällets inställning till vård av kriminella och potentiellt farliga individer, var det inte alls svårt för Aron att få tag i en dator med internetanslutning. Det fanns dock ett förbud mot att använda sig av sociala nätverk såsom Twitter, Facebook och annat, men det spelade ingen roll. Han hade sitt sikte på någonting helt annat; ”bloggosfären” som den kallades. Alltså idioterna som skriver skräp till dagböcker. Dagböcker som inte innehåller annat än egocentrisk hyllning av fullständig dekadens.

Hatet mot dessa falska människor brände inom honom och det fanns bara en sak som kom i närheten av dessa sjuka individer; prepparna. Dessa ynkliga missfoster som förbereder sig för ”Om krisen eller kriget kommer”. Han hatade dem av hela sitt svarta hjärta.

Hatet grundade sig inte direkt i att dessa individer förberedde sig för en kris, utan att de flesta faktiskt delade hans syn på världen. De var beredda på att något riktigt dåligt skulle hända i samhället. De var de starka, de farliga. Åtminstone i Arons smått rubbade sinne.

Tack vare bloggarnas utåtriktade stil och en del sökning i databaserna på internet, hade han identifierat två bloggare som han omedelbart skulle besöka. Den första var mannen bakom den dekadenta och respektlösa bloggen ”kungibaren.se” där ”författaren” på ett väldigt målande sätt beskrev hur han gick tillväga för att skryta om sitt välstånd och samtidigt förnedra individer i hans närhet.

Men den värsta bloggen av alla var ändå ”lovemylife.nu”, där en blond, ung kvinna tjänade miljoner på att testa produkter och dricka champagne med sina ”besties”. Självklart betalade hon inte en krona för vare sig bubbel eller produkterna som hon påstod var så bra. Allt var bara så falskt och så äckligt att han mådde illa av att tänka på det.

Parasit! Avskräde! Falska äckel!

Han rörde sig långsamt fram på Sankt Göransgatan, mot Stadshagens tunnelbanestation. Om han förstod det hela rätt, hade all elektricitet blivit utslagen i staden och han längtade efter att se hur E4-sträckan såg ut. Den var bara några minuters promenad härifrån och han hoppades att få se mängder av plågade människor på vägen.

När han närmade sig tunnelbaneuppgången, hörde han skrik. Han skrockade belåtet och roade sig med att se efter vad som orsakade detta uppbåd. I trapporna till tunnelbanan såg han en person som hade trillat, men som ingen hjälpte upp igen. Istället hade den desperata pöbeln börjat forsa fram som vilsna råttor i en kloak. Aron kunde urskilja ord som ”suttit fast i flera timmar”, ”måste ju hem” och ”var är polisen” i det högljudda sorlet.

Aron spottade på marken mot människorna som vällde upp ur uppgången, vände sedan på klacken och småjoggade ned på Kellgrensgatan som skulle ta honom mot uppfarten till motorvägen och lidandet som han hoppades få se där.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *