När tiden tog slut – Kapitel 17

Fy fasen vad mycket skog vi har i Sverige, tänkte Henriksson när han snubblade fram över mossa och ris i den skånska skogen. Han och hans lilla trupp om sammanlagt fyra individer befann sig några kilometer söder om Hässleholm. Uppgiften just nu bestod endast i att så snabbt som möjligt anskaffa transportmedel som gav bättre utdelning när det kom till ration mellan förbrukad energi och kilometer väg de lagt bakom sig.

Löpning och marsch funkade bra ett tag, men med tanke på att de skulle ta sig från den sydligare delen av riket till det som de allra flesta idioter trodde var mitten, alltså Stockholm, gjordes bäst på annat sätt. Därför hade de alla fyra som mål att hitta varsin LTAC; Lätt Terränggående AttackCykel, som de lite mer robusta cyklarna skämtsamt kallades i hans förband.

Att cykla i tjugo till trettio kilometer i timmen slog definitivt det monotona läget att sätta en fot framför den andra. Fick de ont i bakdelen, kunde de roa sig med att marschera i tre till fem kilometer i timmen.

När de började närma sig själva staden, satte de sikte på området där Hässleholms Ridklubb huserade. Eftersom hästar och ridning intresserade många unga i Sverige, var också chansen att hitta en cykel stor. Nordin sprang i förväg och rekade. Han kom tillbaks efter bara några minuter med ett stort leende på läpparna.

Inte en jävel där, fänrik! Inte ens en hästkrake. Men däremot har jag säkrat två stycken stålhästar åt oss!

Den lilla gruppen tog sig sakta och försiktigt fram till stallområdet. Mycket riktigt fanns två cyklar lutade mot en av byggnaderna och lyckligtvis var de inte låsta. 2014 älskade livet på landet, det fanns så mycket trygghet och tillit här. Cyklarna var av modern modell; utan pakethållare och med alldeles för många växlar.

”Nordin och Vásquez: kolla däcktryck och skick. Använd sedan cyklarna för att reka närområdet, kanske finns det fler LTAC i närheten”. Hans soldater lydde omedelbart och satte sig snabbt ned på knä för att undersöka cyklarnas kvalitet samt funktioner. Efter ett par minuter hade de lastat av ryggsäckar och satt upp på cyklarna som lyckliga småbarn.

”Var försiktiga nu, barn”, log Henriksson mot sina mannar. De gjorde honnör och försvann iväg på sina nya fynd. 2014 vände sig mot Göransson och pekade mot föreningslokalen.
”Vi letar förnödenheter och materiel, följ mig”.

I ladan eller vad det nu kallades på en ridklubb, hittade Henriksson och Göransson inom kort några förpackningar med Twix, ett fåtal proteinbars och en 1,5L flaska med vatten. Det skulle inte räcka länge, men det var bättre än inget alls.

De tog sig sedan försiktigt närmare klubbhuset, som såg ut som ett större boningshus och kände på dörren. Glädjen var stor när de upptäckte att både entrédörren och dörren till kiosken stod olåsta. Inom kort hade de lagt flera liter dryck, snacks och proteinrika näringskällor av olika slag. Det här stället var en guldgruva jämfört med skogen!

Göransson såg riktigt skyldig ut när han stoppade flertalet chipspåsar i ryggsäcken, men 2014 nickade åt honom glatt och tänkte samtidigt på alla de kvällar som han och hans kamrater tillbringat framför elden eller eldstaden i tältet. Chips hade alltid varit en framstående del i dessa samkväm; antingen som tilltugg eller som tändmedel. Inget brann så vackert som chips.

När de var klara med rekognoseringen och införskaffandet av näring, hörde de att Vásquez och Nordin återvände till den temporära basen. Det var lätt att identifiera stridskamraterna eftersom de hela tiden hörde Vásquez svära på spanska: ”Bici de mierda! La puta madre que la parió!”

Inte för att Henriksson förstod spanska så värst bra. Men det var något i Vásquez tonfall och de fula ord som han använde, som avslöjade att allt inte var som det skulle. 2014 spejade genom fönstret och såg omedelbart att något inte stod helt rätt till med en av sina soldater. 2115 Vásquez haltade en aning, även om han hade inte mindre än två nya cyklar i släptåg.

De sprang snabbt fram mot de återvändande kamraterna och fokuserade sina blickar på 2115. Det verkade som att han hade gjort sig illa, men efter en kort tids överläggning, visade det sig att det bara var stoltheten som fått sig en törn. Vásquez hade försökt att cykla samtidigt som han ledde två andra cyklar framåt på varsin sida. Det hela hade slutat med att han hade tappat kontrollen och råkat stoppa in sin högra känga i det snurrande bakhjulet på sin egen cykel. Tur att han hade burit hjälm, tänkte 2014.

Efter att ha inventerat energiförrådet, bestämde sig Mattias snart för att tillsammans med sina tre krigare, bege sig ut på Södra Kringelvägen och bege sig nordväst mot Stoby och sedan Hästveda. Resan skulle bli lång, men bättre reskamrater kunde han nog inte ha önskat sig. Och chips hade de…

4 reaktioner på ”När tiden tog slut – Kapitel 17”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *