När tiden tog slut – Kapitel 3

Om internet, Twitter och kommunikation i övrigt hade fungerat, hade det nog översvämmats av teorier gällande Koronamassutkastning, CME eller varför inte ryssens invasion av Sverige. Men nu fanns det inte längre något sätt att kommunicera. Det fåtal individer som skaffat sig kommunikationsutrustning, och inte haft den igång under händelsen, fann inget annat än tomhet och statiskt brus när de försökte ratta in en radiokanal eller anropa någon via radiobandet.

Mattias hade efter en lång militärtjänstgöring, både i landets tjänst men också i utländska uppdrag, upplevt de flesta krissituationer som en människa överhuvud taget kan tänka sig att utstå. Nu låg han utsträckt i blåbärssnåret och njöt av fåglarnas ljud, mitt i skogen. Efter en skön tupplur, kände han sig som pånyttfödd igen; kroppen var utvilad, idéerna kom till honom igen och han hade till och med en plan som skulle få hans pluton att komma segrande ur övningen.

Han väntade nu otåligt på en indikation från kapten Öhrnmark, en kort radiosignal som bekräftade att de kunde upphöra med radiotystnad.

Det kom dock aldrig något meddelande eller någon indikation på att de kunde återuppta kontakten. Mattias kontrollerade radion men fann att den var helt död. Konstigt, han hade ju batteritid för flera dagar. Han provade att stänga av och sedan aktivera den igen efter några sekunder men det var hopplöst. Inte ens en liten fladdrande lampa lös när han försökte slå på radion igen.

Som tur var hade han, 2014 Henriksson, memorerat vägen tillbaks till lägret och efter att ha packat ihop utrustningen, påbörjade han sin smygande vandring mot återsamlingsplatsen. Ordern var att återvända fyra timmar efter senaste kommunikation om ingen kontakt upprättats. Även om avsaknaden av kommunikation gjorde honom en aning osäker på huruvida övningen skulle fortskrida eller inte, tog han inget för givet. Därför tog han sig långsamt fram genom buskaget för att undvika fienden.

Efter ungefär en timmes smygande kom han fram till en kulle, fylld av ståtliga tallar. Sin vana trogen, smög han uppför kullen, säkrade utsikt och såg till att han inte syntes. Förutom vindens blåst genom tallarnas högt belägna kronor, hördes inte mycket.

Livet var ljuvligt ibland, och speciellt när det gick att vara ute i skogens hjärta utan skrikande ungar, en halvt vilsen hustru som ropade efter en, eller bandvagnar som stod på tomgång i närheten.

2014 lade sig ned på rygg igen. Automatkarbinen lade han vid sidan efter att ha säkerställt att den var säkrad. Visserligen fanns det bara övningsammunition i magasinen, men inget fick störa vanan att göra saker på ett korrekt sätt. ”Ett säkrat vapen är en handling bort från att vara stridsdugligt, men ett osäkrat vapen är farligt oavsett handling”.

Känslan var nästan overklig. Han hade tagit av sig hjälmen och använde den som en slags kudde på baksidan av huvudet, på detta vis hade han sovit många gånger ute i fält. När kroppen var helt utsträckt och blåbärsriset kittlade lite mot öronen, fann han frid. Himlen var ljusblå och molnen var tunna. De såg ut som om någon hade dragit tjocka, men lätta penseldrag av vit färg över himlen. Det var fantastiskt vackert och känslan späddes på av det underbara brusandet av vinden i tallkronorna, vilka försiktigt och avvaktande vajade i den lugna vinden.

När Henriksson vaknade upp hade det börjat mörkna.
”Satan!”, viskade han för sig själv. Han skulle ju bara vila en stund, inte lämna jorden för något jäkla tillstånd av dvala i fyra timmar! Nåväl, plutonens samlingsplats var bara en timmes marsch från punkten där han befann sig, och han var van vid att färdas i skogen i mörker. Det skulle nog inte vara några problem.

För säkerhets skull, öppnade han ryggsäcken och tog ut radion igen. Han slog lite bryskt på batteriluckan och slog över strömbrytaren till ”på” igen. Inget resultat. Han övervägde att lämna den värdelösa radion på kullen för att lätta på lasten, men misstänkte att Öhrnmark skulle bli rabiat och kräva att 2014 återvände till avlastningsplatsen för att återta utrustningen. Han knäppte av strömbrytaren på den döda radion och packade ned den i ryggsäcken igen. Sedan slängde han säcken över ryggen och påbörjade sin vandring till lägret.

Efter att ha kommit ned från kullen, upptäckte Henriksson en tryckande och skavande känsla mot vänster bröst. Innan han ens hunnit stoppa handen innanför fältjackan och känt efter i innerfickan, visste han vad det var som skavde; hans gamla iPhone 4. Han drog ned dragkedjan och delade övre delen av jackan, och förde sedan handen mot sitt bröst för att öppna dragkedjan till innerfickan.

Där inne fann han den svarta smartphonen som kändes lite varm, trots att den hade varit avstängd under hela övningen. Han tog fram den och kände försiktigt på baksidan som kändes aningen varmare än hans kroppstemperatur. Efter en stunds tvekande kunde han dock inte motstå frestelsen utan att trycka in knappen för att starta telefonen.

Han släppte knappen efter en stund och skärmen välkomnade honom efter några sekunder med det välkända vita äpple med ett bett i. Eftersom 2014 befann sig så långt in i skogen, blev han dock inte förvånad över att det inte fanns någon mottagning. Men han stannade ändå upp i några sekunder och slösade en procent av sin 67% laddade telefon till att kika på några bilder i foto-appen.

Alla kort föreställde hans fru och son.

När han hade spätt på sin längtan att komma hem, höll han in knappen tills telefonen bad honom att dra fingret över skärmen för att stänga av. Han följde order, stoppade in telefonen i innerfickan igen och drog upp jackans dragkedjor. Sedan fortsatte han sin vandring i mörkret.

Det gick fortare än han hade planerat. Antingen hade han marscherat riktigt snabbt, eller så hade han missbedömt avståndet mellan spaningslägret och plutonens samlingsplats. Men det spelade ingen roll. Nu hörde han sina kamraters röster och han såg ljuset från flera eldar, bara några hundra meter bort.

När 2014 var så nära lägret att han kunde se stabschefens bil, råkade han trampa på en död gren som knäcktes. Bara någon tiondels sekund efter misstaget, hörde han en knall följt av kommandot ”Halt! Identifiera dig!”. Han visste att det var träplugg i magasinet som kamraten använt för att avfyra ett varningsskott, eftersom ljudet lät lite plattare än vanligt.

”2014 Henriksson anmäler sig”, ropade han ut mot sin vän i mörkret. Han identifierade ljudet av vapnet som sänktes en aning med pipan mot marken, följt av fler röster. Efter en stund kom den kortsatte, mustaschprydde kapten Öhrnmark gående med sin vaggande stil mot honom.

”Henriksson, skönt att du är tillbaka! Jag tror att vi har ett nytt uppdrag framför oss. Ryssen har invaderat!”

Du hittar samtliga kapitel samlade i kronologisk ordning här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *