När tiden tog slut – Kapitel 7

”Hörde du inte vad jag sa, Henriksson? Ryssen har invaderat!”
2014 bet sig i läppen för att inte börja skratta, han kände magens konvulsioner men kämpade emot. Efter några sekunders kamp lyckades han bekämpa kroppens vilja att ge efter för skrattanfallet, men leendet kunde han inte dölja.

”Vad är det som är så jävla roligt Henriksson, tycker du att det är roande att vi snart är i krig?”
Mattias harklade sig och försökte tvinga ned leendet. Öhrnmark skyllde alltid allting på Ryssland och det var verkligen inte första gången han hade hört kaptenen yttra sig om invasionen från öst.

”Nej kapten, jag tycker inte att det är roligt. Men är du säker på att detta är en invasion?”

”Klart som fan att det är en invasion! De har säkert smällt en EMP-laddning eller sprängt en atombomb fem mil upp i skyn. Då blir det så här, har du inte fattat det? Ingenting som går på elektricitet fungerar längre. Tur att våra vapen inte behöver den där skiten för att fungera!”

2014 försökte förklara att all elektricitet nog inte skulle störas ut så totalt av en NEMP eller någon annan elektromagnetisk aktivitet. Men Öhrnmark hade slutat lyssna för länge sedan, vände nu på klacken och marscherade med korta, kvicka steg mot plutonens BvS 10. Han öppnade dörren till bandvagnens bakre del och började ljudligt rota omkring bland utrustningen.

UPPSTÄLLNING!
Gruppchefer till mig, förbered era mannar att avlägsna lösskjutningsanordning.

Kapten Öhrnmarks order skreks alltid i ett visst tonläge som skar genom luften och även under eldstrider hördes väldigt väl. Effekten hos 2014 Henriksson var den vanliga; hans kropp spändes omedelbart i en stram givakt där han stod och tittade på kaptenens framfart. Öhrnmark tittade på honom under kepsen och Mattias tyckte sig se ett svagt leende under mustaschen.
”Jag sa uppställning 2014, inte givakt!”

Soldaterna i Henrikssons grupp avmonterade förlängningarna på sina automatkarbiner. Extrautrustningen gjorde att träpluggarna på övningsskotten inte sköts iväg utan pulveriserades. Att lösskjutningsanordningen skulle tas bort, innebar att Öhrnmark hade för avsikt att förbereda grupperna för strid. På riktigt. 2014 svalde hårt och kände hur adrenalinet började späs på i blodet. Han kände värmen stiga och hörde pulsen i öronen. Vad var det som höll på att hända?

Under tiden som Mattias delade ut skarp ammunition till soldaterna i sin grupp, nickade han mot dem och emottog allvarliga blickar blandat med förstående i de nickande svaren. Alla visste vad det var som gällde nu och samtliga individer började direkt att tömma magasinen på löspatroner för att sedan fylla på med de skarpa, helmantlade 5,56-patronerna.

Henriksson kände efter så att den gamla iPhonen fortfarande var kvar i bröstfickan, motstod viljan att starta upp den och titta på bilderna igen och påbörjade istället att ställa in sin AK 5 till stridsdugligt skick. Om ryssen var här, skulle han aldrig få se sin familj igen. Sveriges så kallade försvar kunde inte stå emot en fientlig handling från en stormakt. Han hoppades att störningen berodde på något annat, naturligt fenomen.

Anna Henriksson satt skakande av rädsla i sitt hem. Barnen satt bredvid henne och frågade var pappa var, varför det var så mörkt i lägenheten, varför hon skakade, varför hon grät, varför TV:n inte funkade, varför de inte kunde värma mat i mikron, varför hon grät och var pappa var.

Hon grät tyst. Hon kunde inte minnas något av det Mattias hade lärt henne. Uppenbarligen upplevde hon en chock, men det förstod hon inte. Hon behövde honom så mycket nu. Varför måste han vara ute i fält när Sverige befinner sig i fred. Varför är han inte här nu? Är han död? Kommer han aldrig hem mer?

”Mamma? Varför gråter du? Pappa kommer snart ska du se, då blir allt bra”, viskade Emilia, deras förståndiga femåring.

Du hittar samtliga kapitel samlade i kronologisk ordning här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *