Patrik publicerade för ett tag sedan sin syn på att preppa mat. Och det blev en del dialog samt kommentarer kring inlägget, vilket både var meningen, och även välkommet!

Jag är av en annan uppfattning när det kommer till att ha extra mat hemma och därför tänkte jag låta mina tankar flöda för att ge er ytterligare en syn på det hela.

Jag vill gå tillbaka till planen. Planen kring prepping som vi så ofta har pratat om i podcast-avsnitten. Jag vill också blanda in de verkliga kriserna som borde vara en del av din personliga prepping-plan.

Självklart agerar vi som individer helt olika på ordet ”kris”. Allt vi vet bygger på allt vi har varit med om. Erfarenheter och berättelser från våra föräldrar alltså.

Jag växte upp under finanskrisen under 80- och 90-talet, vilket innebar att min familj hade det riktigt knapert under lågkonjunkturen. Det är känslorna jag bär med mig.

I början av min ”prepper-karriär” tänkte jag inte alls speciellt mycket och därför handlade inköpen mer om saker som skulle hjälpa oss att överleva i skogen, än något annat. Men som tur var, vaknade den ”riktiga” preppern i mig till liv och jag blev lite vettigare.

Ju mer jag har tänkt på hemberedskap, desto mer har planen tydliggjorts mig. Jag har lärt mig min läxa och faktiskt skaffat mig en plan och fokuserat på de verkliga, realistiska kriserna som kan komma att drabba mitt hushåll. Min familj.

När det kommer till mat, fokuserar jag därför numera mina inköp kring saker som jag använder just nu, mitt i det normala livet. Jag handlar högkvalitativt mjöl, pasta som man måste koka länge (gjord på äkta durumvete) och annat som vi använder i vardagen.

Jag preppar med andra ord det vi äter. Och vi äter det vi preppar.

Men vad är anledningen till detta då? Jo. Jag ser inte framför mig att vi kommer att uppleva ett inbördeskrig, eller krig över huvud taget för den delen. Jag hoppas verkligen att vi i vårt rike aldrig råkar ut för denna ultimata, fruktansvärda kris.

Jag preppar med andra ord för en fortsatt lågkonjunktur, fortsatt stagflation, fortsatt brist på varor som kommer från utlandet. Jag preppar för risken att jag blir av med jobbet, att jag blir sjukskriven eller att det blir svårt att komma över de varor jag köper till vårt lager.

Om något nu skulle hända, kan jag alltid livnära mig på att sälja mitt utomordentligt välbakade och för den delen välsmakande bröd. I värsta fall äter vi det själva. I värsta fall tillreder vi 10-minuterspastan i en mattermos för att spara energi.

Men bönor och linser kommer jag aldrig att köpa in till vår ”kiosk” eller vårt förråd. Vi äter ju liksom inte detta i vanliga fall så varför ska vi köpa det nu, även om det håller i evigheter?

Jag tänker därför så här: hur stor är egentligen risken att jag måste stå och laga vår middag med ett eller flera gaskök? Kanske troligt under en stund, men inte i det långa loppet. Hur stor är risken att priserna på pasta från Italien eller mjöl från Sverige (när vi sålt slut på 2021 års skörd) ökar dramatiskt? Defintivt större.

Jag beställer ”japanskt ris” från de ställen som fortfarande säljer dem till normalt pris. Jag köper femkilos-säck efter femkilos-säck. Min fru frågar hur fasen vi ska klara av att koka riset med de små kök vi har. Hon frågar mig hur tusan vi ska kunna skölja riset under vatten i de timmar som seden kräver.

Men det handlar ju inte alltid om att hela samhället säckar ihop för alltid. Det handlar ju inte alltid om att elektriciteten försvinner för alltid. Prepping handlar ju också om att vara smart, förutseende och eftertänksam. Därför preppar jag det vi äter. Och därför äter vi det vi preppar.

Jag packar delvis i mylarpåsar med syreabsorbenter och delvis fyller jag upp vår ”kiosk”. Vi har mat så att det räcker väldigt länge nu och jag anser att en lågkonjunktur bör stabilisera sig inom loppet av tio år. 10 år är nämligen så länge som dröjer innan jag måste börja rotera lagret av Barilla-pasta, mjöl och annat som ligger i källaren och bara väntar på krisen.

Så tänker jag. Och som du märker, skiljer det sig från hur Patrik preppar. Kanske beror det på vår historia, vår familjs berättelse? Kanske beror det på att Patrik har möjlighet att stanna kvar i sitt hem även efter en månad, medan jag kanske måste bege mig ut ur staden i värsta fall?

Jag vet inte. Men jag tycker att olikheterna är intressanta. Självklart är du välkommen att kommentera och vädra dina tankar här också 🙂