Hur beter du dig i en främmande miljö om plötsligt ljuset försvinner? Om det brinner i närheten och du bara vet att utgången som är din räddning är framåt? Hur reagerar hjärnan när målet är känt men vägen dit är täckt av dimma. Eller brandrök?

Om du har följt min blogg ett tag, känner du säkert till berättelsen ”När tiden tog slut”, där hjältinnan Madeleine har det tufft när hon ska ta sig igenom mörka tågtunnlar i sin kamp att nå sin dotter. Vare sig jag eller Madeleine tycker om den klaustrofobiska känslan som ett totalt mörker tvingar på oss.

Men eftersom jag försatte min virtuella hjältinna i en situation som hon inte föredrar, är det väl inte mer än rätt att jag får uppleva samma sak?