Test: Utrymningsförsök

Hur beter du dig i en främmande miljö om plötsligt ljuset försvinner? Om det brinner i närheten och du bara vet att utgången som är din räddning är framåt? Hur reagerar hjärnan när målet är känt men vägen dit är täckt av dimma. Eller brandrök?

Om du har följt min blogg ett tag, känner du säkert till berättelsen “När tiden tog slut“, där hjältinnan Madeleine har det tufft när hon ska ta sig igenom mörka tågtunnlar i sin kamp att nå sin dotter. Vare sig jag eller Madeleine tycker om den klaustrofobiska känslan som ett totalt mörker tvingar på oss.

Men eftersom jag försatte min virtuella hjältinna i en situation som hon inte föredrar, är det väl inte mer än rätt att jag får uppleva samma sak?

Tack vare RISE Research Institutes of Sweden, fick jag under förra månaden möjlighet att testa mig själv för att ta reda på hur jag fungerade som människa i en situation som ovan.

När det var min tur att deltaga i experimentet, fick jag reda på premissen; när jag kom in i tunneln, pågick det en brand bakom mig. Mitt enda mål var att ta mig framåt mot räddningen, cirka tvåhundra meter längre in i tunneln. Det fanns ingen fara för mitt liv och därför skulle jag på ett lugnt sätt ta mig till räddningen.

Ljuset i slutet av tunneln!

Jag ledsagades en bit in i tunneln av en av medarbetarna i experimentet. Sedan var det upp till mig att finna en lösning. När testet startade, kände jag mig relativt lugn. Men när jag blickade framåt, drabbades jag en smula klaustrofobi blandat med desorientering.

I den mörka tunneln fanns ledljus utplacerade med jämna mellanrum. Dessa var så pass långt isär att jag mellan dem möttes av komplett mörker, om än bara för några sekunder. Jag tog mig metodiskt från nödljus till nödljus och lyckades trots vinglighet, desorientering och allmän vilsenhet, hitta fram till målet.

Vägen tillbaka erbjöd en hel del när det kommer till utmaning då jag upplevde det som att hälften av ljusen var släckta. Detta innebar att jag var tvungen att lita till mina allra innersta instinkter och sluta bero av min syn; en skrämmande men givande insikt.

Plötsligt kunde jag minnas ljud som jag hört på vägen in och utan att jag hade lagt märke till det tidigare, hade jag på något sätt memorerat tunnelns utformning och de små svängar den tog. Jag lyckades ta mig till andra änden igen!

För att dokumentera mitt beteende, använde personalen en värmekamera. Bilden är en värmereflektion på en av tunnelns kalla väggar.

Enligt personerna som följt med mig på vägen och dokumenterat mina reaktioner med värmekamera, uppträdde jag exemplariskt och lyckades med uppgiften på ett snabbt, lugnt och säkert sätt.

Men när jag sammanställer min upplevelse i ord, finner jag inget annat sätt att uttrycka mig än att jag är glad över mitt lugn. I en situation där jag absolut inte trivs och på en plats som jag inte känner till, är jag stolt över att veta att jag klarar mig. Att jag klarar mina mål och att jag under extrema förhållanden klarar av att lösa uppgiften som jag har.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *