När tiden tog slut – Kapitel 11

Det var nästan otäckt att inse hur fort jag lade mötet med den påverkade kroppsbyggaren bakom mig. Jag tyckte inte ens synd om honom och skänkte honom inte mycket mer än en kort, sista tanke. Jag var nästan halvvägs nu och trots att jag kände ryggsäcken väl efter de löpturer jag tagit med den, kände jag att den började skava på axlarna.

Mot slutet av bostadsområdet, svängde jag av tvärt åt söder och fäste blicken vid den enorma knutpunkten av järnvägsspår som dominerade stadsbilden kring Råstaområdet. Om inte tågen gick, skulle det vara en enorm fördel att hålla sig till järnvägen istället för att försöka forcera mig fram bland bilköer och desperata människor.

Min plan var dock att hålla mig längs Enköpingsvägen tills jag nådde Brunnsvikens norra del. Det var områden som jag var bekant med och en rutt som jag hade övat in. Jag stannade upp och vred huvudet än mot bilvägen, än mot järnvägen, precis som en karaktär i en tecknad film. Vart skulle jag ta vägen?

Jag tog upp min iPhone för att kolla vad klockan var, men givetvis visade den mig inget annat än en svart skärm. Jag skakade på huvudet åt min egen dumhet och fäste istället blicken mot himlen för att lokalisera solen. Min hjärna utförde komplicerade beräkningar utan att jag ens reagerade, och kom sedan snabbt fram till att klockan var någonstans mellan tre och fyra på eftermiddagen.

Om jag tog vägen längs järnvägsspåren, skulle jag vara hemma i god tid till att äta och sedan dra iväg till träningen tillsammans med min son. Hjärnan gick på högvarv och jag kom mig inte ens för att ifrågasätta huruvida vi faktiskt skulle på någon träning idag. Kroppen hade sett till att alla sunda tankar och de allra flesta inarbetade processer lades åt sidan.

Logiken tog ett steg åt sidan och släppte fram instinkterna.

När jag kom till sans igen, var min kropp halvvägs uppför ett högt stängselnät som skärmade av järnvägsområdet från obehöriga. Jag stannade upp i min ofrivilliga klättring och lät blicken vandra uppåt. Längst upp på stängslet fanns rostig taggtråd och marken på andra sidan hindret bestod av ganska stora, vassa stenar. Jag klättrade ned igen och tacka min lyckliga stjärna att jag inte hade slängt över min ryggsäck i ivern att komma hem några minuter tidigare.

Det hade räckt med att jag hade skrapat upp en hand för att problemen skulle kunna eskalera till ohållbara, åtminstone om såret blev infekterat. Jag hade inte bunkrat någon antibiotika eller några liknande mediciner. En bruten fotled ville jag inte ens tänka på vad det skulle innebära.

Jag fortsatte istället den rutt som jag memorerat, och höll mig en bra bit från den stora vägen. Jag sprang lite långsammare än tidigare nu, eftersom jag ville skapa mig en korrekt bild över läget. Jag närmade mig E4 Uppsalavägen, vilken även under normala dagar oftast kändes som en enda stor parkeringsplats. Jag anade att jag skulle behöva bryta av söderut inom kort.

Vägen som jag övat in bestod visserligen i att korsa E4 via cykellederna för att komma över på den östra sidan, men det var något som gav mig dåliga vibbar i denna miljö, i just denna situation. Jag hade ett fåtal gånger använt rutten som fortsatte söderut några kilometer, och där övergången över motorvägen inte var lika utsatt.

Men jag skulle ändå behöva fortsätta en bit till på den utstakade rutten innan jag bytte färdriktning. Det tog inte många minuter innan jag skymtade motorvägen framför mig. Nu förstod jag också varför jag hade haft onda föraningar.

Flera stora rökpelare tornade upp sig från Uppsalavägen, det luktade skarpt av brinnande elektronik och gummi, trots att jag befann mig flera hundra meter bort. Människor skrek i panik. Några försökte släcka en brand i något som såg ut som en Tesla. De använde filtar och försökte slänga vatten på fordonet, men det hjälpte inte alls.

Av någon anledning började jag skratta. Jag tänkte på en bild som jag hade sett på internet, en bild som visade hur människor skulle bete sig om en gigantisk komet störtade mot jorden. På bilden stod alla och filmade förloppet med sina smartphones.

Men här var det lönlöst. Inga telefoner funkade ju längre men jag misstänkte att en stor del av individerna runt motorvägen åtminstone försökt få liv i sina telefoner för att filma och lägga upp på internet.

Men internet fanns inte heller. Det som var kvar just nu var några brinnande bilar, desperata människor och en ensam man med en ryggsäck som vände ryggen och började springa bort från eländet.

Det är inte många kilometer kvar. Kämpa på, du är snart hemma!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *