Jag tog den långa vägen hem; tillbaka mot affären där jag stod och väntade på ”grön gubbe” innan jag kom till sans och fattade att det inte skulle komma någon gubbe över huvud taget. Jag tittade ändå ordentligt åt vänster, åt höger och sedan åt vänster igen innan jag korsade Birger Jarlsgatan.

Tiggaren utanför ICA var borta sedan länge och förutom ett par vilsna själar, såg jag inte mycket till liv i min del av staden. Skönt!

När jag närmade mig vår port höjde sig mina sinnen ett snäpp och jag började bli väldigt varsam. Om detta var ett rejält sammanbrott var det viktigt att se till att ingen obehörig befann sig i närheten. Åtminstone var det tanken som slog mig, jag hade ju aldrig befunnit mig i en sådan här pressad situation tidigare.

Som tur var, fanns det inte en människa i närheten och jag kunde därför med glädje och lättnad vänta på att min son kom nedspringande nerför trapporna och låsa upp dörren. När jag äntligen skymtade honom i trappan kom tårarna igen. Han såg överlycklig ut, lättad och full av glädje när han såg mig.

Han öppnade dörren och släppte in mig. Jag höll ett finger framför munnen för att be honom vara tyst en liten stund. Trapphuset lät så annorlunda nu när all trafik utanför dörren hade tystnat och alla fläktar och andra elberoende aggregat hade dött. Det kändes helt overkligt. Min son kunde inte hålla sig längre utan slängde sig runt mig och kramade om mig hårt.

”Jag älskar dig, pappa”, flämtade han. Mamma trodde inte att du skulle klara dig, hon har varit jätteorolig.

Jag kände värmen från hans kropp och uppfattade samtidigt skälvningarna i honom. Han började gråta av lättnad, även om andningen kändes hysteriskt osammanhängande.

”Kom nu så går vi upp. Har ni fixat vattnet?”, frågade jag.
”Ja, vi fyllde badkaret direkt när strömmen hade gått och när vi inte kunde få in nyheterna på radion”.
”Vi tar en sväng ned i förrådet med och hämtar lite dricksvatten. Orkar du bära en dunk tror du?”, undrade jag.
”Pappa, jag är faktiskt snart fjorton år, klart jag orkar”, lovade han.

Omvägen till vårt källarförråd var händelselös, även om det tryckande mörkret var riktigt obehagligt. Efter bara några trappsteg ned i källaren stod det klart att vi absolut inte skulle hitta utan en ficklampa. Morris stoppade mig genom att dra i ryggsäcken. Snabbt öppnade han bakfickan på säcken och drog fram den lilla ficklampan som jag hade där. Jag hörde dragkedjan dras igen och blev lite stolt över att känna hans utveckling. Han var annars den som gärna glömde småsaker som att stänga en dörr eller låsa dörren.

Med Morris bakom mig och den flackande ljusbilden från ficklampan som han höll i, tog det inte lång tid innan vi var framme vid förrådsburen. Jag fumlade lite med nycklarna men lyckades snart hitta rätt. Jag bad min son att peka lampan mot där vattendunkarna fanns och omedelbart hittade han rätt. Jag arbetade mig inåt bland resväskor, skateboards och annat småskräp och lyckades till slut ta mig fram till dunkarna som stod inpackade mellan några banankartonger.

En till dig och en till mig. Vilken tur att vi bytte vattnet förra månaden, eller hur?
Ja, men det var inte kul. Hur länge tror du att vi klarar oss pappa?
Vi klarar oss ett bra tag…

Jag funderade på om jag skulle bära med mig två dunkar istället för en. Men med tanke på att jag hade sprungit nästan en och en halv mil med ryggsäck, var det nog vettigare att bara bära upp 10 kilo vatten uppför trapporna. Vi stängde förrådsdörren och knäppte fast hänglåset ordentligt innan vi begav oss upp mot entrén igen.

Då hörde vi något hasande, krafsande i en avlägsen del av källaren. Morris blev skräckslagen och lös ficklampan rakt i ansiktet på mig, vilket gjorde att jag blev helt förblindad. Jag försökte kisa för att återfå det lilla mörkerseende jag hade tidigare, men det var lönlöst. Jag sträckte istället ut min hand mot min son och hoppades på att känna honom där.

Morris tog tag i min hand och drog mig snabbt mot trappan och utgången. Lätet hade upphört helt. Jag viskade åt min son att stanna och vara tyst.

Så stod vi helt stilla, helt tysta i vad som kändes som en evighet. Vi hörde inte ett ljud i källaren. Jag höll kvar hans hand i min och kramade den hårt för att signalera att vi skulle härda ut en liten stund till. Till slut hörde vi ett snabbt krafsande läte som bekräftade mina misstankar och förhoppningar. Ljudet var från en råtta som förmodligen varit på äventyr i källaren.

Vi tassade tyst uppför trappan, stängde dörren försiktigt och låste den ordentligt. Sedan öppnade vi entrédörren till innergården med samma nyckel istället för att försöka med kodlåset. Jag hade gjort det till en vana att sluta slå in koder eftersom jag numera hade en nyckel som låste upp samtliga dörrar. En förmån som jag i egenskap av ordförande i bostadsrättsföreningen inte hade tvekat en sekund på att utnyttja. Det grämde mig dock att jag inte hunnit med att byta låsen i dörrarna mot gatan så att de gick att öppna med nyckel också.

Snabbt gick vi sedan uppför alla de etthundratio trappsteg som ledde hem till lägenheten. Aldrig hade de känts så lätta och enkla att bestiga som idag. Innan jag visste ordet av, befann vi oss utanför dörren som genast öppnades av min hustru.

Fan vad lång tid det tog för er. Har det hänt något? Är allt bra? Är Morris med dig?

Jag yppade inte ett ljud, utan tog henne istället i min famn och höll om henne länge. Även om vi bara hade varit ifrån varandra knappt tio timmar, kändes det som om jag hade gjort en världsomsegling innan jag kom hem igen.

Vi stängde dörren bakom oss och pustade ut. Familjen var samlad!