När tiden tog slut – Kapitel 19

Åh, saliga moder vilken härligt kaotisk situation han befann sig i nu! Alldeles nedanför motorvägen i höjd med ICA Maxi Lindhagen, stod han och log så stort som det bara gick.

Allt var precis så som han hade drömt om och önskat. Bilar stod i brand, folk grät och tjöt som stressade grisar och människorna som inte drabbats av olyckor, var helt förvirrade.

Har ert älskade internet försvunnit nu apjävlar, tänkte han för sig själv. Har elen OCKSÅ försvunnit? Vad jobbigt det måste vara för er som är så urbota korkade.

Han satte sig ned på huk för att njuta av det kaos som västermalm erbjöd honom denna morgon. Emellanåt skiftade han dock blicken åt sidorna för att observera vad som hände i periferin. Efter några minuter upptäckte han något som retat hans sinne ett flertal gånger då hans blick svept förbi det högra området. En mindre byggarbetsplats.

Han reste sig upp ganska hastigt och stövlade iväg mot arbetsplatsen för att kolla läget. Efter en minut var han framme och såg inget utöver det vanliga; ett antal vägkonor, grus i mängder, en grävmaskin som aldrig skulle fungera igen samt en hammare och ett spett.

Underbart! Med ett sjysst järnrör slår man hela världen med häpnad, sa han högt samtidigt som han drog fingrarna längs det långa, yviga skägget. I sin fångenskap hade han avböjt varje förslag till att ansa hårväxten i ansiktet. Istället hade Aron låtit skägget växa så långt som det aldrig hade varit förr. Nu såg han ut som en viking, tyckte han; en barbar – något som kändes passande.

Han tog tag om järnspettet som var nedstucket i den grusiga sanden alldeles bredvid en pelare som höll upp betongblocken till motorvägen. Förmodligen skulle de odugliga arbetarna, inhyrda av kommunen, anlägga någon slags plantering här med tillhörande parti av gatsten. Men spettet passade säkert lika bra i händerna på Aron just nu, och kanske i ansiktet på en parasit så småningom, vem vet?

Sedan gick han med långa, raska steg mot påfarten till motorvägen. Det var några hundra meter dit och på vägen observerade han mängder av människor som var totalt viljelösa och hjälplösa. De flesta satt och tittade ned i sina mobiler som för att försöka väcka liv i enheterna med hjälp av viljekraft. Men inget kunde rädda dem nu. Elen, internet och den förlängda delen av intelligens som dessa patetiska missfoster en gång levt utav var borta, oanvändbar.

Aron funderade på om han skulle börja resan mot rening redan nu genom att låta järnspettet få spela sin symfoni av “metall möter kött”, men han hejdade sig. Varje apa som han var tvungen att befria, skulle innebära en rejäl energiåtgång. Och han ville ju faktiskt hålla igen lite tills han mötte något eller någon som var värd en uppoffring. De här menlösa varelserna skulle ändå gå under inom kort då deras digitala rop på hjälp skulle nå döva öron. Eller inga öron alls för att vara exakt.

Obefläckad och oskyldig, begav han sig därför uppför påfartsrampen till E4 norr. Överallt stod det bilar och runt de flesta stod fordonens ägare och kliade sig i huvudet eller försökte ringa bärgningstjänst för att få hjälp. Smart drag, tänkte Aron. Telefonerna funkar ju inte och räddningstjänstens bilar lär ju inte heller starta.

Han började småjogga eftersom han kom ihåg att motorvägen egentligen var en rejäl omväg till stadskärnan. Men bara möjligheten att få uppleva en smula av dessa lågt stående varelsers lidande, gjorde att han tyckte det var värt varenda svettdroppe och varenda kilometer han fick jogga.

Han kryssade skrattande mellan bilar, vrak och hjälplösa människor en bra stund. Efter att han hade passerat avfarten mot Solna, höll han sig i det högra körfältet som svängde av mot Sankt Eriksplan. Här var det lite färre bilar, vilket gjorde att hans färd mot innerstaden gick lite fortare.

Avfarten sluttade uppåt ett bra tag, vilket gjorde att hans andning och puls ökade markant. “Jag måste bli i bättre form snabbt om jag ska fortsätta så här”, tänkte han. Efter några minuters ihärdigt kämpande, stod han dock till slut och betraktade skryt- och fuskbygget som kallades Karolinska Institutet på sin vänstra sida. På den högra sidan stod ett av Norra Tornen och skröt med sin vulgära, skitfula kartongliknande design. Det andra var fortfarande inte färdigbyggt.

Här bor det gott om idioter, skrattade han högt och hytte spettet mot tornets topp. HUR KÄNNS DET ATT HA BRÄNT SEXTIO JÄVLA MILJONER PÅ EN LÄGENHET NU, ZLATAN? HUR FUNKAR HISSEN TYCKER DU?

Aron saktade ned farten och lunkade nu lugnt framför entrén till Hemköp, där spåren av en tiggare var tydliga; en blå IKEA-kasse och en liten skylt i karting där det stod: “Snälla hjälp mig. Min man är på sjukhus i hemma i Rumänien, vi har fyra barn som är hungriga och sjuka. Vi behöver pengar”.

Han sparkade undan skylten och fortsatte mot byggarbetsplatsen österut, närmare Norrmalm. Plötsligt stannade han till då han såg en man, uppklädd i kostym som frenetiskt försökte få kontakt med internet på sin telefon. Mannen var i upplösningstillstånd och pratade med sig själv: “Men vad fan! Pengarna försvann ju från kontot men jag hann aldrig se om aktierna blev betalda. Jävla förbannade skit!”.

Aron tog ett fastare grepp om järnröret och närmade sig börsentusiasten försiktigt.

Tänka sig att en fånig apa i en kostym inte fattar vad som har hänt, va? Tror du att det finns pengar kvar nu?

Mannen i kostymen höjde inte ens på huvudet när han hörde Arons tillrop. Han var helt fokuserad på att ta reda på vart hans pengar hade tagit vägen. Det sista han hörde var något liknande vindens vinande som kom från vänster. Sedan blev allt varmt, rött och blött till tonerna av ett ljud som från håll lät lite som när en baseballspelare slår en home run. Allt blev svart och pengarna försvann för alltid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *