Det tog en bra stund att navigera sig fram till den allra nordligaste delen av huvudstaden, men till slut stod Madeleine och Petras vid Roslagstullsrondellen. Bakom sig hade de Kräftriket och Brunnsviken, framför sig hade de storstaden med allt vad det innebar.

Petras berättade på sin charmigt brutna engelska att han var väldigt nära sitt mål nu. Vindsvåningarna som de jobbade med var bara några minuter härifrån och han frågade återigen Madeleine om hon inte ville stanna ett tag i skyddet av byggprojektet för att vila upp sig innan hon fortsatte.

”Thank you, my friend. But I have lots of energy left in me. The sun is rising and I really need to find my daughter”.

Petras log sitt stora leende och gav henne ännu några visdomsord på sitt modersmål.

Ką darai – daryk gerai, lady.
What you need to do, do it well!

De tittade på varandra och log. Madeleine hade inte en tanke på att göra något annorlunda. Hon gjorde alltid det bästa av situationen, oavsett vilket motstånd hon mötte.

De var nu på Birger Jarlsgatan och efter bara några kvarter, pekade Petras in mot höger som för att berätta att det var här han jobbade. Men så fort han visat arbetsplatsen, viftade han med händerna nedåt som för att visa henne att de skulle ta skydd.

De backade några meter och gömde sig bakom ett par buskar. I det lilla grönområdet de befann sig i, befann sig också en orolig man med en ryggsäck fastspänd på ryggen. Han hukade sig ned mot marken, tog av sig packningen och rotade fram något litet från en av fickorna. Sedan sköt han iväg en klarröd stråle från något som såg ut som en liten tändare. Mannen upprepade processen två gånger till. Han verkade sikta mot ett fönster på fjärde våningen.

Inom kort såg Madeleine och Petras hur någon svarade med ytterligare en röd laserstråle från fönstret där mannen siktat. Svaret var inte lika precist men verkade hitta sitt mål. Mannen packade ihop sin laserpekare, satte dig ned som för att bedja eller tacka någon, och reste sig sedan upp för att skynda iväg mot fastigheten.

De stannade kvar bakom buskaget och observerade mannen när han begav sig söderut för att sedan korsa Birger Jarlsgatan efter att ha sett sig om efter bilar. Sikten skymdes av andra buskar och de förflyttade sig därför till ett nytt par buskar för att fortsätta observationen.

Tydligen hade mannen någon i huset som väntade på honom då entrédörren inom kort öppnades av en individ med en ficklampa. Petras log igen.

That is good man. In charge of the building. We fix his house with new apartments in attic. Very nice guy. Come here if you need help, OK?

Madeleine log tillbaka och tackade Petras för sällskapet. Men det ville han inte höra. Istället bugade och tackade han henne för att hon räddat honom ur bilvraket och tillbaka till möjligheten att överleva. Efter att hon hade säkerställt att Petras kunde komma in i fastigheten via en annan dörr, gränslade hon sin cykel och gjorde honnör. ”See you soon, friend”.

See you again, lady. Find your daughter and come here. Big city is no good, but me and my friends are used to no good. We will take care of you if you want. You are a good person, lady.

Hon trampade igång cykeln och färdades snart snabbt längs Birger Jarlsgatan. Tystnaden från staden som hon upplevt hittills försvann och ersattes inom kort av sorlet från människor. Redan när hon närmade sig korsningen i Odengatan, kunde hon uttyda röster. Från den kunskapen hon hade, lät det dock inte som att folket var i fara. Snarare i förnekelsefasen.

Det var inte många som uppmärksammade den ensamma kvinnan på cykeln då hon susade förbi. De flesta var fortfarande fullständigt nedgrottade i sitt beroende av information och internet. Även om elektriciteten hade varit frånvarande ett bra tag, verkade dessa människors största problem fortfarande bestå i att det inte gick att skicka SMS, att det inte gick att nå servrarna för Snapchat, Instagram eller Facebook. Rösterna som hon hörde i förbifart var snarare irriterade än oroliga. De här typerna kan inte ha tillhört folkströmmen från motorvägen, det var ganska uppenbart.

Madeleine var nu alldeles i närheten av Stureplan. Hon hade memorerat vägen som hon skulle ta ut till Tyresö men hon hade alltid trott att hon skulle färdas med en bil; ett fordon som hade strålkastare och som kunde lysa upp vägen framför henne.

När hon nu svängde höger för att korsa Kungsgatan, slog det henne att hon hade en ganska lång tunnel framför sig. Klaratunneln var visserligen inte Stockholms längsta tunnel, men när elektriciteten var borta och allt var mörkt, kunde det lika väl röra sig om nedgången till helvetet. Hon hatade mörker. Hon hatade tunnlar och hon hatade nu av hela sitt hjärta den rutt som hon hade planerat.

Men det var ännu någorlunda ljust eftersom solen hade gått upp för ett tag sedan. Hennes ben pumpade stadigt ned pedalerna och hon höll hela tiden koll åt sidorna för att observera eventuella konstigheter. När hon svängde höger upp på Mäster Samuelsgatan, såg hon dock ett par ungdomliga män som vinglade fram och tillbaka över trottoaren, påtagligt berusade.

Det var minsann inte många av det hundratal människor hon mött på vägen som upptäckt henne, men självklart reagerade de överförfriskade pojkarna över hennes framfart.

Öh, bruden! Sakta ner! Sckaru, eller liksom vill du, äh va fan. Schka vi liksom du vet?

Hon tittade inte ens på dem utan fortsatte istället att trampa hårdare på cykelns pedaler. Hon var snart vid sin andra stora utmaning; Klaratunneln, en nästan en kilometer lång tunnel under hjärtat av huvudstaden. I bilen var denna sträcka mest ett irritationsmoment på grund av de många idioter som inte visste hur man ska bete sig i trafiken. Men med cykel, kryssandes mellan bilvrak i totalt mörker, ökade hennes stressnivå rejält.

Med de testosteronstinna ungdomarna bakom sig, ägnade hon en liten stund åt att stanna upp, ta av sig ryggsäcken och föra den framför sig så att hon hade full kontroll över packningen. Hon öppnade med vana händer ett av ytterfacken och fiskade fram pannlampan som hon köpt för några år sedan.

Hon hade alltid varit rädd för mörker och instängda utrymmen och därför hade hon vid den tiden försökt utmana sig själv genom att prova på att utforska grottor runtom i Europa. Pannlampan var därför av ypperlig kvalitet och hade både ett starkt, genomträngande ljus men även en vid ljusbåge för att hon skulle kunna se så mycket som möjligt.

Tack vare de rutiner som hon nött in för att vara förberedd, var batterierna fräscha. Det visste hon utan att ens testa pannlampan. Det var inte många månader sedan hon hade gått igenom hela utrustningen och bytt ut gamla batterier.

Hon satte pannlampan på huvudet, klickade igång ljuset innan hon korsade Norrlandsgatan och bet ihop tänderna hårt.
”Hoppas inte att Klaratunneln är full av idioter idag med”, tänkte hon högt.