”När mörkret faller känner jag mig lika jävla ensam som dig”
Sthlm Underground

Petras välkomnade mörkret. Det var den andra dagen som han tillbringade i de ofärdiga vindsvåningarna allra längst norröver i Stockholms nordligaste del. Det luktade fortfarande gott av det kapade träet som skulle bli en del av de nya lägenheterna.

Hans vänner hade väntat på honom i flera timmar dagen innan. De inväntade lunchen som han skulle hämta från Täby centrum, en lunch som de aldrig fick avnjuta eftersom den fortfarande låg kvar i hans kraschade bil.

Till kvällsmat ordnade den sammansvetsade gruppen istället en ordentlig fest där maten bestod av det som gick att rädda ur de små kylskåpen som de hade utspridda runtom byggnadsplatsen. Från den sydliga delen av bygget kom grillskivor från ICA, från kylskåpet norröver kom delar av en grillad kyckling och från kylen lite längre västerut hittades ett sexpack starköl.

När elektriciteten hade försvunnit, hade arbetarna undvikit att öppna skåpen med kylvaror. De var vana från åratal av sporadiska bortfall av elektricitet och andra eländigheter. Att växa upp i öststaterna hade sina fördelar trots allt. Ikväll skulle de se till att ingen mat gick förlorad, allt i kylarna skulle delas broderligt mellan dem och tillföra så mycket energi som möjligt. Om situationen fortsatte utan förbättring, skulle de i morgon behöva bege sig ut för att leta föda.

Under tiden hans kamrater samlade ihop maten och förberedde festen, ställde sig Petras framför ett av lägenheternas panoramafönster och blickade ut över Birger Jarlsgatan. För några dagar sedan var gatan full av bilar med stressade människor som skulle någonstans och göra något. I mörkret såg han nu endast stillastående fordon utan vare sig passagerare eller förare. Det kändes som att han befann sig i en spökstad.

Vakarienė paruošta, ropade en av hans kamrater långt bort i den nordliga delen av bygget, maten är klar. Petras började att vända sig bort från fönstret för att bege sig till sina kamrater när han såg något som fångade hans intresse. Långt uppe på en kulle såg han ett skarpt ljus, som från en kraftig ficklampa. Ljusstrålen svepte långsamt framåt och tillbaka, som om någon letade efter något.

Ljus i sig var inte något konstigt, brinnande, levande ljus syntes i en hel del fönster runt området. Men eftersom något verkade ha slagit ut allt som var beroende av elektricitet, kändes strålkastarljuset onormalt på något sätt. Det sökande ljuset slutade att flacka runt och koncentrerades istället till en speciell punkt. Sekunden efter, blixtrade något till med ett mycket starkare sken och ett ögonblick senare hörde Petras en smäll. Det lät som ett pistolskott, fast med en dovare och kraftigare karaktär.

Han slängde sig ned på golvet av ren instinkt, letade av rutin efter pistolen som borde finnas vid hans högra höft. Självklart fanns inget där, han var ju i Sverige för att arbeta. Tjänstepistolen låg inlåst i tryggt förvar hemma i lägenheten i Kaunas.

Kas vyksta??? Arbetskamraterna ropade oroligt långt borta, vad är det som händer? Petras hörde dem knappt, han hade rest sig upp lite grann och satt nu på huk och kikade försiktigt fram över fönsterkarmen. Nu var det helt mörkt där borta på kullen, kanske fem hundra meter bort. Han fortsatte att observera koncentrerat men kunde inte se speciellt mycket i mörkret.

Han rörde sig till ett av de vanliga fönster som gick att öppna. Han lirkade upp låsanordningen och öppnade försiktigt rutan inåt och lyssnade. Inte ett ljud förutom ett lustigt vinande som inte lät som något han någonsin hört förut. Ljudet gick upp i frekvens och sjönk sedan tills det lät som en elbil. Efter en stund tystnade det helt. Kvar var bara fåglarnas kvittrande och vindens smekande över takåsen.

Du börjar bli knäpp Petras, sade han tyst för sig själv. Han ruskade på huvudet, stängde fönstret och satte sig ned med ryggen mot väggen. Sågspånen på golvet kittlade ett ställe på vaden där arbetsbyxorna hade glidit upp och blottat skinnet. Han slog bort spånen med handen, drog ned byxbenet och reste sig långsamt upp för att gå bort till sina kamrater. En sista blick mot fönstret avslöjade ingenting nytt och därför fokuserade han istället tankarna på den stundande festen.

Efter den generösa måltiden och trevlig samvaro var alla i arbetslaget mätta, trötta och belåtna. I lägenhet 4 samlade de ihop filtar och mjukt material för att bringa någon slags skön nattsömn. Algimas, den yngre och det senaste tillskottet till laget, höll fortfarande på att såga upp några bitar virke för att mata eldstaden med under natten så att de alla kunde slippa kylan under natten.

Petras lade sig på sina extrakläder, drog upp en brandfilt upp till axlarna och somnade inom loppet av några minuter. Han sov hårt och djupt i flera timmar. Tills Algimas väckte honom med ett vansinnigt skrikande:

Mes mirę! Pragaras jau čia!
Vi är alla döda, helvetet är här!