Det känns fortfarande som att prepping, eller förberedelse, inför något som kanske inte kommer att hända, anses väldigt fjärran för många i vårt land. Visst pratas det om krisberedskap i media och visst höjs medborgarnas insikt i sårbarheten i vårt samhälle en gnutta.

För mig personligen har insikten betytt så mycket, både när det kommer till förståelsen av vad som kommer att hända om vi helt plötsligt blir utan el, men även större fynd när det kommer till lärdomen av mig själv och hur jag fungerar och tänker som människa.

Den viktigaste lärdomen jag har upptäckt, är ändå den om hur jag ska kunna förbereda mitt barn för att agera på rätt sätt och att inte bli rädd om något händer.

En del består såklart i att vänja den lilla familjemedlemmen vid att vidta åtgärder när han eller hon hör ”Hesa Fredrik” vid tidpunkter då den inte ska låta egentligen (läs gärna mitt tidigare inlägg som bland annat tar upp VMA). En annan gäller såklart att barnet vet var ni föräldrar brukar befinna er under dagtid (tips till information finns också i ett tidigare inlägg om krispärm).

Men allt det som jag nu har radat upp, handlar om ett läge där allt fokus kretsar kring vad som sker och hur vi ska bete oss precis när allt händer. Det är visserligen viktigt att se till att alla kommer hem säkert om något skulle inträffa, men det handlar bara om en bråkdel av tiden som en verklig kris kommer att utgöra.

Vad gör vi sedan då, när alla är samlade och vi måste leva under onormala omständigheter i en vecka, en månad eller kanske ett år?

Mina tankar nu för tiden kretsar inte kring lösningar alltid, utan består till stor del av iakttagelser när det kommer till ”dagens ungdom”; generationen som har fötts med internet inbakat i generna.

Google, internet och Wikipedia

Men det gäller inte bara den nya generationen av barn. Redan människor födda under 80- och 90-talet har anammat ett helt nytt sätt att jobba, kommunicera och att lösa problem. Det handlar inte alltid om att vara extremt duktig på ett visst ämne eller att studera saker som de har en fallenhet för i strävan om att bli bättre.

Forskare (och IT-företag) har identifierat att de senare generationerna har en tendens att, istället för att lära sig själva, leta upp och katalogisera en annan individ som kan lösa uppgiften med eller åt dem. På så sätt effektiviseras arbetet och den som kan den specifika uppgiften bäst, tillför temporärt kunskapen som gör att lösningen blir den bästa möjliga.

Problemet med den här arbetsmetoden är att den kräver en ständig uppkoppling till en kommunikationsleverans (läs: internet) som är beroende av el, vilket i sin tur baseras på energikällor som inte är oändliga. Om elen försvinner, försvinner även kunskapen och förmågan att handla.

Den stora risken som jag ser just nu är att vi som vuxna, och speciellt våra barn, blir så beroende av information som kan levereras inom loppet av några sekunder, att vi blir oerhört sårbara. Tänk efter själv; när använde du ett lexikon eller en ordbok (i tryckt format) senast?

När vi Googlar ett svar, får vi omedelbart veta det vi behöver. Men vi glömmer bort att interagera med varandra. Så som det fungerade förr i tiden. Istället för att sitta och umgås och diskutera saker som vi finner intressant eller inte kan tillräckligt om, får vi levererat en Wikipedia-sida eller en YouTube-video. Vi håller på att bli en väldigt sårbar ras som är otroligt beroende av ett media som inte kommer att finnas i framtiden.

Våra barn är mycket mer utsatta än oss eftersom de inte vet något annat sätt att få information än just via internet. Därför blir mitt första preppingtips att börja diskutera med ditt barn om saker och ting. Googla inte svaret på en fråga, utan försök tillsammans diskutera fram ett svar. Om inte det fungerar, ta fram ett lexikon och visa ditt barn hur man söker i ett sådant. När elektriciteten försvinner, finns precis varenda bok som du har köpt kvar. Det är sant!

Uteliv

Om ni följer bloggen, vet ni redan om att min och min sons kärlek till skogsliv och friluftsliv ökar för varje gång vi är ute. Men hela vår resa inom förberedelse började ju faktiskt med att jag ville få bort honom från det eviga spelandet och konsumtionen av YouTube-filmer.

När jag ser tillbaka på vad vi har hunnit med under detta år, blir jag ganska stolt som pappa. Inte nog med att vi båda två har utvecklats från eldstålsnoviser till att numera kunna skapa eld och värme inom några minuter, har ett intresse för naturen väckts hos oss båda.

Det är bra tycker jag. Inte för att vi så fort som ”tutan” låter, kommer springa till skogs, utan för att vi faktiskt vet hur vi ska klara oss någorlunda på det som naturen erbjuder.

Istället för att mata hjärnan med virtuellt socker hela tiden, ser vi nu för tiden även till att fylla den med frid, frisk luft och nya idéer. En gång i veckan måste även ett barn i storstaden få trivas i naturen!

Barnknarket och avvänjningen som är så jobbig

Barnknark?
Ja, våra barn är idag knarkare av hög rang. Om du inte tror mig, kan du testa att förbjuda ditt barn att spela. Eller stänga ner hushållets Wi-fi. Det tar ungefär 20 sekunder efter att du har klippt tillgången till spel eller internet, innan du kan identifiera knarkarna i ditt hem. Ofta kan man identifiera dem genom de höga skriken och svordomarna.

Jag vet, det låter löjligt. Men det är tyvärr sant. Det är så lätt för oss som föräldrar i denna tid, att låta internet, YouTube och/eller spel att ersätta interaktionen mellan människorna i familjen. Jag är själv enormt dålig på att ta bort knarket som finns där varje dag och ersätta det med något annat, mer givande. Men det är så svårt eftersom det har blivit en del av vardagen, av livet.

Men det går. Och det är nödvändigt att barnen är medvetna om att det faktiskt finns annat som är roligt, underhållande och givande. Jag minns själv en episod när vår son hade gjort något riktigt dumt och att vi som ”straff” utdelade det värsta tänkbara; en dag utan skärm, utan spel och utan internet.

Till en början möttes vi av skrik, gråt och fullständig misär. Faktiskt så illa att vi stängde dörren in till sonens rum. Men efter bara en kvart utbyttes skriket och gråtandet mot något mycket vackrare; sång och skratt! Han hade glömt bort hur eländigt allt var och började istället rota runt bland sina leksaker för att inom kort börja leka med dem. Sången kom från inspirationen han hade inom sig och skrattet från de tokiga lekar han lekte.

Kontentan är att barn minns hur de ska ha kul utan internet och utan spel. Se till att de får möjlighet att utforska sin egen kreativitet och leka med sin egna fantasi. Spela brädspel med dem, använd kortlekar, lär dem hur gasköket funkar eller lär dem hur det känns att vandra en längre bit. Prata. Umgås.
Om en kris inträffar, är det lika viktigt att kunna må bra och fungera tillsammans som att dricka vatten!

Det här inlägget blev väldigt, väldigt långt och jag har många andra tankar att dela med mig av. Därför sätter jag punkt här och ber om att få återkomma i ämnet. Om ni tyckte att det var intressant vill säga! 🙂