Det jag tycker är så härligt med prepping, är att min hjärna har vaknat till och aldrig verkar vilja vila längre. Det finns säkert medicinska diagnoser och bokstavskombinationer för detta, men för egen del njuter jag i fulla drag av detta ”uppvaknande”.

Om du följer bloggen och tidigare har smålett, eller kanske skrattat igenkännande, vet du säkert att jag redan identifierat svårigheter att ta mig till förrådet med mat och hem igen. Just det – våra dörrar öppnas endast med kod, och när strömmen går kommer det att bli lite svårare att återvända till lägenhetens ”trygghet”.

Nu tänkte jag dela med mig av några andra saker som, när jag tänker tillbaka på hur jag förberett mig, får mig att känna mig rejält korkad.

Något saknas i min BOB…

Nu har jag uppgraderat min ryggsäck till en, vad jag trodde, stor och smart dito med mängder av mindre fack så att alla småprylar slipper skramla omkring i ett enda virrvarr. Valet föll på en lagom häftig rygga kallad ”Army Patrol Assault”, vilken jag köpte från Armygross för 399 kronor.

När jag packat i alla saker från min tunna, billiga vandrarryggsäck blev jag riktigt nöjd. Den nya ryggsäcken kändes skön på ryggen, även om den var helt fullproppad med knivar, bräckjärn, första förbandslåda, presenning, stormkök, tändare och allt möjligt.

När jag förnöjt stängde det stora facket på ryggsäcken observerade jag att det fanns lite plats kvar och funderade på vad jag skulle kunna fylla tomrummet med. Då slog det mig hårt. Riktigt hårt!

Jag hade inte stoppat i ett enda gram av mat. Det låg inga frystorkade påsar med fjällvandringsmat, inga konserver, ingen nödproviant och inte en endaste påse av Knorr’s soppmix. Inte ens en sådan där liten förpackning av sesamkex hade jag stoppat ned! Min Bug Out-plan blev en hemläxa av rang och nu i helgen behöver jag nog prioritera lite i min kära BOB…

Hur långt måste vi gå, och i vad?

Jag minns med stor kärlek de nattvandringar vi gjorde under min militärtjänstgöring för snart tvåtusen år sedan. De ljuvliga M90-kängorna gjorde att det fullkomligt gnistrade av ljus under fötterna på mina kamrater som gick framför mig på en grusväg i det småländska, kolsvarta mörkret.

När jag nu har vaknat till liv igen och börjat längta efter uteliv i skogen, slår det mig att jag inte har något att ha på fötterna. I skohyllan hittar jag (någorlunda) välputsade dojjor till arbetet, sköna Skechers till vardagslunket och självklart också ett par löparskor av märket Asics. Men vad ska jag ha på mig ute i skogen?

I bilen ligger ett par gamla gummistövlar som jag använder när familjen är ute och plockar svamp, men hur sköna skulle de vara om jag behövde transportera min lekamen framåt under flera dagar i eländig terräng? Vad har min son och min hustru för skor eller kängor som passar i ett Bug Out-scenario?

Absolut ingenting! Vi har anpassat oss så bra till den urbana livsstilen, att vi helt glömt bort vad vi behöver ha på fötterna om vi skulle behöva ge oss ut i ”vildmarken” under några dagar, veckor eller månader.

Därför kommer jag under de kommande lönerna prioritera ett par M90-kängor till mig och kanske ett par till sonen. Jag vill minnas att det ligger ett par bra kängor i bilen till min fru som hon inte använder och därför blir det förmodligen så att jag räddar dem från instängdheten i garaget (elmanövrerat) och ser till att de hamnar tillsammans med alla andra prepping-grejer i förrådet.

Sedan återstår bara rejäla kläder som håller oss torra och varma under några dagars vandring. Vart vi nu ska ta vägen…

Har du tips på bra mat som tar lite plats i ryggsäcken?