Uppvaknandet

Allt började för några år sedan när jag sökte efter sätt att locka min son bort från iPad-skärmen och ut i naturen. Både han och jag har länge haft ett lustigt intresse av spel, filmer och serier innehållande zombier, och den gemensamma nämnaren i alla dessa verk har ju såklart varit överlevnad.

Nu tror ju varken han eller jag att vi kommer att uppleva en zombieapokalyps, men det blev för oss ett roligt sätt att börja “preppa”, även om vi vid det tillfället inte visste att det faktiskt var det vi höll på med.

En gammal ryggsäck innehållande ett spritkök, fylldes snart med funktionella knivar, ett tändstål, förstahjälpen-kit och annat som vi tyckte kunde hjälpa oss om vi råkade ut för en mindre kris, eller fick för oss att utforska skogen.

Tändstålet är egentligen en berättelse för sig, men efter att ha försökt få eld i en öppen spis i närmare en timme stod det klart att vi definitivt måste öva mer för att över huvud taget kunna hantera stålet utomhus.

Jag tog det tillförlitliga internet till hjälp och trillade av en slump in på Emelie’s Outdoor Adventures, där jag kände igen mig ganska bra. Emelie var från början även hon en nybörjare inom området att tända eld utomhus och jag njöt av att följa hennes utveckling, avsnitt efter avsnitt. Jag och min son startade småprojekt för att till exempel samla kåda, leta torra grenar och annat som naturen erbjuder för en kall äventyrare. Vi har ännu inte lyckats starta en eld utomhus, men vi har stora planer på gång.

Under 2018 och 2019 har en otäck känsla börjat sprida sig i mig; känslan av osäkerhet och oro som till stor del består av en insikt i hur sårbart vår samhälle har blivit tack vare individens lathet och egoism. Känslan har spätts på ju mer jag observerar hur vi som människor beter oss och hur vardagen ser ut för många. Egoismen har tagit tag i nästan varje individ och även de personer som påstår sig värna om rikets bästa beter sig som yra höns eller tuppar i en hönsgård.

Med denna känsla i mitt medvetande och med den ringa insikt jag har skaffat mig om hur världen fungerar idag, har jag kommit till insikten att jag själv behöver börja värna om min familj. Själv. Ingen myndighet eller statligt organ är intresserad av mig som människa längre. Ingen bryr sig om mig och min familj. Vi har blivit siffror. Och det värsta är att vi inte ens är siffror på ett papper längre, vi är siffror i en Excel-fil eller en millimeter på en grön stapel i en Power BI-vy.

När jag skriver allt detta, slås jag av hur kallt och hårt det låter. Men faktum är att det nog egentligen borde vara så – alltså att vi tar hand om vår familj själv. Överheten och staten har som uppdrag att värna för rikets bästa, men frågan är om jag som enskild individ någonsin varit en del av riket? Var det inte så förr i tiden att vi faktiskt värnade om varandra? Att vi brydde oss om vår familj och våra nära och kära?

Samhället och kulturen som vi har idag är långt ifrån den som jag lärde mig att uppskatta som barn. Jag har själv tagit del i att förgöra samvaron, det vet jag. Men att så många som jag känner och som jag lever i närheten av är övertygade om att kommunen eller staten kommer till undsättning den dag då strömmen går eller vattnet försvinner förbluffar mig.

Jag har inte längre bara en ryggsäck med ett spritkök och några knivar i. Idag har jag vatten som räcker till min familj i tio dagar. Jag håller på att bygga upp ett matförråd som ska hjälpa oss att vara någorlunda mätta i flera dagar. Jag planerar för en kris som jag vet kommer, även om den inte gör det.

Bättre att vara redo än att vara dum, hungrig och törstig!

4 reaktioner på ”Uppvaknandet”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *