Igår begav vi oss iväg till en av Stockholms mest välbesökta gallerior, jag och sonen. Uppdraget var att införskaffa en födelsedagspresent till min älskade hustru som fyller år idag. Att ta sig till gallerian runt lunchtid var skrämmande på ett sätt, samtidigt som det var fantastiskt uppfriskande.

Huvudstaden var som vanligt vid denna tid, ganska öde. Men väl framme i gallerian möttes vi av det närmaste jag kan tänka mig komma en zombie-apokalyps. En i princip total frånvaro av folk, människor! En skön upplevelse som jag nog kommer att behålla i många år.

Men eftersom vi inhandlade hustruns födelsedagspresent, och dessutom överlämnade den en dag för tidigt, ställde jag till det i min gamla hjärna. Idag när jag vaknade, hade jag inte en tanke på att det var idag, måndag, som hon fyllde år. Inte sonen heller.

Jag hade mitt fokus på att vakna till, se till att förbereda mig inför ett viktigt möte i min bostadsrättsförening där jag är ordförande. Kanske till och med tänka ut viktiga argument som skulle vara till vår fördel när det kom till förhandlingarna med entreprenören som enligt min synpunkt, förhastat ville kasta sig in i nästa projekt trots viruskrisen.

Därför blev det fel från starten. Min fru utbrast plötsligt: ”Vore det inte trevligt med ett grattis så här på morgonen?” och först då förstod jag felkopplingen i hjärnan. Även som vi firat henne med presenten på söndagen, var det ju idag hon fyllde år!
Det är inte lätt att bli gammal och samtidigt behöva jonglera stambyte och Corona-virus på samma gång! Det är dock ingen ursäkt, utan mest en reflektion hur hjärnan funkar.

Efter ett någorlunda lyckat möte med entreprenören, återvände jag hem och åt frukost. Sonen hade under tiden försökt plugga, sådär lite tonårsaktigt tafatt. Som tur var, hade skolan förberett några uppgifter men tyvärr hade de glömt att ge eleverna som var hemma tydliga instruktioner.

Därför tillbringades en liten stund av desperation med att få klart i hur Corona-frånvarande elever ska hänga med i undervisningen. Efter en stund löste det sig dock. Men en sak står klart; rutinerna måste ändras för att sonen ska kunna hänga med. Det bästa vore ju om skolan stängde så att alla elever får möjlighet att hänga med. Jag vet; helt fel tänkt, men eftersom vi är i den situation vi är, kan jag inte annat än att hoppas. Som föräldrar står vi relativt oförstående inför hur vi ska planera sonens dag.

Strax innan lunch, nåddes jag av flertalet indikationer på att staden förmodligen skulle sättas i karantän. Från fyra olika håll fick jag ungefär samma budskap; 24 mars 06:00 stängs Stockholm ned och all in- och utfart begränsas. Jag fick så smått panik!

Jag begav mig därför efter lunchen till vår tobaksaffär och bunkrade snus. Tre stockar blev det; tillräckligt för att rida ut en eventuell karantän. Väl hemma tog jag fram stekfläsk som jag tänkte använda till middagen – det skulle bli raggmunkar med fläsk till middag!

Min ömma hustru kom lite senare dock på att vi istället skulle käka tapas på hennes födelsedag. Därför åkte fläsket in i kylen och vi beställde hemkörd mat. Som de 08:or vi faktiskt är – någon gång får vi faktiskt leva upp till fördomarna!

Nu ska jag gå och lägga mig för att sova. Jag har tillbringat kvällen med att arbeta med en licensrevision för ett stort företag som riskerar Microsoft-böter av mångmiljonbelopp. Förhoppningsvis vinner vi striden och alla får leva lyckliga ett tag till. Förhoppningsvis…

Ta hand om er. Och glöm inte att tvätta händerna! 🙂