Herregud vad löjlig hon kände sig! Madeleine stod på andra sidan bron och blickade tillbaka mot de två utmaningarna hon hade bakom sig. Mörkret i tunneln hade hon enkelt ha kunnat åtgärda genom att ta fram pannlampan som låg praktiskt tillgänglig i en av de yttersta fickorna i ryggsäcken. Själva tunneln var dessutom inte alls lång och bron över vattnet som hon kämpat sig över var ännu kortare.

Hon skrattade åt sina inbillade monsterupplevelser och sin rädsla för mörker och höjder. Hon la cykeln försiktigt vid sidan av järnvägsrälsen och gick med modiga steg ut på bron igen och kikade ned mot det mörka vattnet under henne. Plötsligt hörde hon ett av de dåliga skämt som hennes ex hade skrattat så mycket åt:

Vet du vad det är för likhet mellan en hängbro och en kille som suger av en?
Det är inte förrän man tittar ned som man blir skräckslagen.

Madeleine kunde inte låta bli utan att skratta igen åt det dåliga skämtet. Sedan stelnade hon till och blev allvarlig igen. Hon harklade sig ordentligt och spottade sedan iväg en loska mot mörkret som för att visa vem det var som vunnit den här matchen.

Hon plockade upp cykeln och vandrade med snabba steg söderut igen. Hon följde Roslagsbanans spår tills nästa tunnelmynning uppenbarade sig. Hon borde nu vara i höjd med Bergshamra och tänkte inte fortsätta att gå på spåret längre. Inom kort blev nämligen tunnlarna mycket längre och hon vill bort från spåret och bort från de mörka tunnlarna så fort som möjligt.

Alldeles vid tunnelröret, fanns det såklart ett stängsel i stål, men i ryggsäcken hade hon en kraftig avbitare som skulle göra jobbet kort med stängslet. Hon letade upp verktyget och började klippa upp fyrkant efter fyrkant av den tjocka ståltråden för att inom loppet av några minuter kunna vika undan en stor bit av hindret, kasta över cykeln och sedan ta sig igenom utan en skråma.

Hon lurade i närheten av uppfarten till E18 under några minuter, mest för att lyssna efter ljudet av motorcyklar. Men förutom fågelkvitter och vindens susande, hördes ingenting.

Vart fan har alla människor tagit vägen? Varför hör jag inga röster eller rop någonstans?

Hon började känna att hon frös. Det svenska vårvädret var lynnigt såklart och bristen på solsken under natten gjorde ju inte saken bättre. Madeleine kände att hon var tvungen att börja röra på sig och lägga några kilometer bakom sig för att bli varm, men framför allt för att komma närmare Sara. Hon måste komma fram till Sara så fort som möjligt!

Att komma upp till påfarten krävde en del klättring men nu när hennes hjärna funkade igen, välkomnade hon strapatsen. Hon letade fram några meter av det rosa paracord-repet, knöt en ordentlig knut kring cykelns ram, fäste den andra delen av repet i bältet och började klättra. Det fanns ungefär tio meter lina tillgodo, vilket gjorde att hon kunde ta sig upp först och sedan dra upp cykeln.

Det handlade inte så mycket om att klättra egentligen. Visst fanns det en del partier på vägen upp som vanligt folk skulle klassa som utmanande, men för Madeleine gick det fort att ta sig upp. När hon väl befann sig på uppfarten till den stora vägen, observerade hon flertalet bilar som stod stilla och övergivna som om tiden hade stannat.

Hon gick fram till en Volvo av nyare modell; en sådan där variant som ville vara både en SUV och en familjebil på samma gång. Den hade skavt passagerarsidan hårt mot betongväggen på höger sida om påfarten. Förardörren och passagerardörren bak på vänster sida var båda vidöppna. Någon hade slagit sönder fönstret på bakdörren men det fanns inga tecken på våld eller bråk.

Madeleine höll hårt i paracord-repet, löste upp knuten i bältet och band istället fast linan i dörrkarmen på Volvons bakdörr, Sedan joggade hon tyst uppför påfarten till E18 för att skapa sig en överblick över vad som hade hänt.

Hon förstod inte hur hon hade kunnat sova igenom den händelse som måste ha inträffat. Varför hade ingen varnat henne? Hur kunde hon inte ha hört vad som hänt? Vad tusan VAR det som hade hänt?

På E18 stod ett femtiotal bilar stilla, både i sydgående och norrgående filer. De flesta hade krockat eller mosats mot räcken eller betongfundament. Det verkade dock inte ha skett några allvarliga olyckor, åtminstone inte vad hon kunde komma fram till.

Hon vände sig om och skulle precis börja jogga tillbaka till Volvon för att fiska upp sin cykel och fortsätta sin resa mot Tyrseö när hon hörde en främmande röst som ropade efter henne.

Lady! Please help. I am bleeding. Stuck in car. Please help!

Hon vände sig om mot ljudet och kisade i mörkret för att försöka se bättre. Det såg ut som att någon vinkade långsamt i en av bilarna. Genom fönstret på en gammal Mercedes, tyckte hon sig kunna urskilja konturerna av en man som satt halvt ihopsjunken.

Madeleine gick långsamt fram mot den röda 80-talsbilen. Utan att hon hade märkt det hade hennes hand vandrat mot ryggsäcken, tagit fram den vassa Morakniven som var hennes allra bästa vän i skogen och snabbt fäst den vid bältet. Mannen i bilen verkade dock inte vara något hot, utan var förmodligen skadad på riktigt.

Väl framme vid bilen kunde hon se att han hade krockat ganska hårt mot bilen framför, och slagit i huvudet ordentligt i den hårda ratten. Självklart hade han inte använt säkerhetsbälte. Mannen hade dessutom fastnat ordentligt eftersom justeringen av förarsätet hade verkat ge upp i kollisionen. Förarstolen hade därför flyttat sig framåt och låst sig i ett läge där mannen satt fastlåst med bröstkorgen hårt sammanpressad mot ratten.

Are you OK? What happened? Where is everybody?

Madeleine hittade reglagen för att lossa sätet, puttade det tillbaka och började observera mannens tillstånd. Intorkat blod i ansiktet gjorde att läget såg värre ut än vad det var, men hon kunde inte låta honom vara i detta tillståndet. Snabbt letade hon upp första hjälpen-lådan i sin väska och plockade fram sårtvätt och bandage.

”Thank you lady. Everyone got panic. They run towards city. No one wants to help me, I was stuck in car. Thank you lady, you are not coward. You are hero to me!”