Jag kunde knappt tro att det var sant! Snart var jag hemma i säkerhet med min familj! Hjärtat bultade snabbare och jag kände blodet pulsera i tinningarna.

Jag hade gjort rätt val att korsa motorvägen i höjd med Hagaparkens nordligare del; övergången vars väg gick rakt mot Koppartälten. Det var visserligen tumultartade scener som utspelade sig framför mig här med, men det kändes på något sätt inte lika hotfullt och kaotiskt. Kanske var det för att jag kände igen terrängen så väl nu?

Samtidigt som jag kände av ryggsäckens skavande mer och mer, växte även osäkerheten om hur det skulle se ut i mitt kvarter. Jag var full av hopp, men på något sätt ändå väldigt osäker och orolig.

Hade min son kommit hem säkert från skolan? Hade min hustru följt mina instruktioner och hållit utkik över gatan? Hade de kunnat kommunicera utan elektricitet och hade hon sprungit nedför trapporna och öppnat entrédörren åt honom? Dörren gick nämligen inte att öppna utifrån om låsmekanismen saknade spänning.

Jag stod flämtande vid Koppartälten och såg Hagaparken under mig. Det kändes som att strupen brann. Jag hostade gång på gång och upptäckte att jag var helt torr i munnen. Jag hade helt glömt bort att dricka sedan lunch och med tanke på tempot jag hade tvingat fram ur benen var det inte undra på att jag kände mig helt torrlagd.

Jag sträckte högerhanden bakåt till sidofacket av ryggsäcken och fiskade fram en av de halvlitersflaskor som jag hade lätt tillgängliga. Efter att ha öppnat korken satte jag flaskhalsen till läpparna och drack girigt. Jag hade alltid samma problem när jag var törstig; det gick liksom inte att sluta att dricka. Men jag kunde inte riskera att få håll och sakta ned min fart nu när jag bara var några minuter hemifrån.

Jag skruvade på korken, tryckte tillbaka flaskan där den skulle vara och satte fart igen. Nu var det nedförsbacke och medvind hela vägen. Det kändes fantastiskt bra att vara så nära hemmet och känslan förstärktes i mångfald då jag sprang på exakt samma väg som jag sprungit så många gånger tidigare när jag kämpat mot kalorier eller mot en bättre sluttid i löpningen. Rekordet härifrån och hem var bara tio minuter, men jag höll ändå ett lugnare tempo.

Inom loppet av några sekunder nådde jag nedförsbacken som jag så många gånger kört intervallträning i – uppför och nedför i evigheter. Men nu var det den snabbaste och effektivaste vägen som gällde och därför sträckte jag ut löpsteget en aning och fick upp en ganska bra hastighet, utan att riskera att trampa snett eller trilla. Jag rundade inom kort vägen som tog mig mot grindarna och jag skymtade nu tennisbanorna och Haga Forum.

Jag lät mina långa och snabba steg sakta ned ordentligt när jag såg folkmängden som trängdes utanför restaurangen och som flockades kring busshållplatsen där Flygbussarna stannade till. Fint parkerad bredvid hållplatsen stod en av dessa bussar, helt död. Chauffören hade lyckats öppna dörrarna för att få in lite kall luft i fordonet som för en gångs skull var alldeles fullpackat med människor.

Men den här bussen skulle inte lyckas ta någon av sina resenärer till Arlanda idag. Och inte skulle någon av de desperata människorna vid hållplatsen komma någonstans heller. Allt var helt dött.

Jag vandrade långsamt mot buskaget i närheten av restaurangen och lyssnade på människorna som enträget försökte borda bussen. En engelsman i proper kostym förklarade att hans flyg minsann lyfte om en timme och att han skulle få svårt att hinna borda, även om han hade förtur tack vare att han flög business class.

En kvinna krävde skrikande en förklaring till varför bussen inte fungerade och varför ingen kunde hjälpa hennes dotter att hinna till flygplatsen i tid. En liten pojke med en lurvig nalle i höger hand, pekade mot hållplatsens elektroniska tidtabell och sa gång på gång:

Skiten är paj mamma, skiten är paj

Det hade inte gått så värst lång tid sedan allt slogs ut och därför misstänkte jag att paniken nog inte hunnit infinna sig i människorna ännu. De flesta borde fortfarande vara desorienterade och förbluffade över att precis allt var paj.

Jag vände bussen och restaurangen ryggen och tog en liten omväg för att slippa folkmassan. Jag tog mig tillbaks till tennisbanorna, tog en skarp höger, väjde för några änder som inte alls brydde sig om elektricitet eller internet, och fortsatte kvickt förbi Stallmästargården och småbåtshamnen. Nu var jag så nära att jag ville skrika av lycka.

Jag sprang alldeles för fort. Cederdalsgatan fladdrade förbi, Johannes skola likaså och även de gator som låg mellan mig och hemmet. Allt blev till en luddig sörja i sinnet och det var knappt jag var medveten om att jag faktiskt var hemma.

Jag var hemma!
Jag är hemma!

Snabbt fumlade jag fram min passerbricka till entrédörren och tryckte den mot den helt döda porttelefonen. Självklart hände ingenting. Allt var ju dött – paj. Jag fick panik och började fundera på om jag kunde slå sönder de smala glaspartierna i dörren och klättra igenom där. Jag tog av mig ryggsäcken och letade febrilt efter bräckjärnet.

Sedan slog det mig. Planen. Vår krisplan. Såhär skulle jag ju inte bete mig! Det var ju meningen att jag skulle ta mig till den lilla parken invid vår fastighet och lysa upp mot fönstret till vår lägenhet med min laserpekare. Tre sekunders stråle, vänta tio sekunder, sedan tre sekunder igen. Upprepa fem gånger och vänta en minut.

Mitt psyke var nu i upplösning. Tårarna rann ur ögon och näsa där jag satt på knä och letade efter den lilla laserpekaren i ryggsäcken. Händerna darrade. Till slut hittade jag den lilla manicken och siktade den mot vårt fönster. Jag tryckte in knappen och lät den tunna men ettrigt röda laserstrålen måla en liten punkt på väggen i min sons rum.

Ettusen ett, ettusen två, ettusen tre.

Knappt hade jag släppt knappen förrän jag såg ett rött streck från rummet som sökte sig nedåt från himlen och sökte sig mot mitt bröst. Jag tittade upp mot fönstret och såg en siluett som hoppade och vinkade frenetiskt mot mig. Det var siluetten av en liten tonåring; min son. Något brast inom mig och tårarna formligen sprutade ur ögonen. Hela kroppen blev varm som av feber.

Jag packade ned laserpekaren i väskan igen och tog mig långsamt och försiktigt mot entrédörren igen.

Jag var äntligen hemma!