När tiden tog slut – Kapitel 18

Madeleine tillbringade ett tiotal minuter tillsammans med den tacksamme mannen i Mercedesen. Han presenterade sig som Petras och var från Litauen, men arbetade som byggare i olika projekt i Stockholms innerstad.

Efter att ha plåstrat om och hjälpt honom ur bilen, frågade Madeleine vart han skulle ta vägen och om allt var bra. Petras skrattade och pekade mot staden.

Pirma padaryk darbą, o po to daryk ką nori, lady. First I do what I must, then I relax. First get to workplace to see if friends are there, then we relax and heal.

De slog följe en bra bit på motorvägen och beslutade sig ganska omgående för att fortsätta vägen söderut, istället för att söka lyckan västerut på E4. Kaoset var nog betydligt större där och det kändes också som en onödig omväg. Nackdelen med att fortsätta på den här vägen var dock att de behövde ta sig över ytterligare en bro, men förhoppningsvis var det fritt fram.

Madeleine var lättad över att Petras inte verkade speciellt skadad; det hade sinkat henne rejält om hon hade behövt stödja honom där de gick bland rykande bilar och demolerade vägräcken. Förmodligen var det hans starka arbetarkropp som gjorde att han kämpade på, trots att han bara för några minuter sedan suttit fastklämd i ett bilvrak.

Petras berättade att han och hans arbetslag arbetade med att omvandla en råvind till vindsvåningar i en bostadsrättsförening belägen i den nordliga delen av staden. Det fanns gott om plats att bo och en relativt stor mängd förnödenheter om hon skulle behöva någonstans att bo. Madeleine försökte att se framför sig hur hon och Sara sov tillsammans med ett gäng arbetare på en byggarbetsplats. Men det gick bara inte, hon hade inte kommit till den delen av dystopiskt tänkande ännu.

Hon tackade Petras för erbjudandet men avböjde. Hon berättade att hon snart måste slänga sig på cykeln för att leta efter sin dotter. Efter att ha vandrat mot staden en ganska bra stund, började de skymta fler och fler människor. Även om Madeleine hade tyckt att det var skönt att vara helt ensam, helt utlämnad åt sin egen kunskap att överleva, kändes det på något sätt betryggande att se fler människor vid liv.

I höjd med Naturhistoriska muséet stannade de upp för att observera hur folket betedde sig. De som var på vägen och försökte ta sig ned till stadsområdet betedde sig relativt lugnt, även om det syntes spår av chock i deras beteende. En del irrade runt och hade svårt att hålla kursen rakt och en del haltade, uppenbarligen skadade.

Människorna som befann sig nedanför motorvägen var dock betydligt mer sansade. Madeleine såg en mindre folksamling där människorna stod och diskuterade något. Hon såg inga yviga gester eller annat i kroppsspråket som antydde aggressivitet eller rädsla. Det såg nästan ut som förr i tiden då man faktiskt stannade upp och hälsade och kanske utbytte några ord om vädret eller bara talades vid lite allmänt.

Petras och Madeleine beslutade sig för att ta avfarten ner från den stora vägen och fortsätta rutten längs Brunnsviken istället. Vägen till staden blev därför inte lika spikrak, men risken för att vägen blivit helt igensatt ökade ju närmre de kom vägtullarna.

Väl nere från motorvägen letade de sig fram mot den grupp av människor som de sett stå och prata. Madeleine vinkade till dem och alla vinkade tillbaka. Efter någon minut var de så nära att de kunde börja prata med gruppen utan att skrika.

“Är allt bra med er”, frågade Madeleine.
“Jadå, efter att elnätet gick ned samlades vi här på vår uppsamlingspunkt precis som vi övat några gånger. Allt bra med er?”

Den lilla folksamlingen visade sig vara en grupp entusiaster inom krisförberedelse som studerat ämnet i något år tillsammans i en studiecirkel. De kände sig inte speciellt oroade över vad som hänt, men var förbluffade över att ingen utanför studiecirkeln hade slutit upp. En skäggprydd, medelålders man var den som verkade tala för gruppen. Han presenterade sig som Jonas, en storstadsprepper.

“Vi har ändå varit ganska synliga och tydliga i vårt budskap att stärka förberedelsen här utanför stan. Vi har satt upp lappar och delat ut flygblad så det vore konstigt om alla som bor här runt omkring har missat det”, berättade Jonas stolt.
“Ni hade förmodligen lyckats bättre med budskapet om ni hade gjort en app”, skrattade Madeleine och hoppades att skämtet inte skulle falla i dålig jord.

“Vi diskuterade faktiskt det under ett av våra möten, men fastnade vid vad appen skulle heta”, skrattade Jonas.
En yngre kvinna sken upp och berättade fnissande att hennes förslag förmodligen var det bästa: “Var kränkt, inte sänkt”.
En ung man vid hennes sida, som Madeleine förmodade var kvinnans pojkvän bröt in:
“Men alltså vem hade laddat ned den appen? Namnet beskriver ju inte alls vad den gör ju. Mitt förslag var bättre: PT – Preppa Tillsammans”.

Det var ett glatt gäng som säkert skulle klara sig bra. Efter en stunds samtal fick Petras och Madeleine veta om det mesta som gruppen sysslade med. Vattentillförsel hade de, mark att odla på både fanns och utnyttjades. Men det viktigaste var trots allt gemenskapen som lyste kring dem ljust; de klarade av det mesta tillsammans.

Madeleine förklarade sin och Petras situation och att de snart måste börja bege sig in mot staden. De började avrunda samtalet men innan de hade börjat ta farväl, knackade Jonas Madeleine på axeln och frågade om hon hade en karta över Stockholm. Hon nickade och tog fram kartan ur ryggsäcken.

“Ni verkar vara ett par reko människor, Madeleine”. Han tog fram en tuschpenna med fin spets och ringade in ett område österut på kartan, en plats i närheten av Lilla Lappkärsberget.
“Om ni behöver en gemenskap eller om ni är hungriga eller behöver hjälp på något sätt, finns vi här. Sök upp oss. Fler är starkare än en”

“Tack, Jonas” sade Madeleine och gav honom en vänskaplig kram. “Jag hoppas att detta inte håller i sig så länge dock”.
Jonas tittade på henne med allvar i blicken och viskade:
“Du har sett att inget funkar va? Det är inte bara elnätet som har kraschat”.
Madeleine skulle precis öppna munnen och berätta om sin Porsche, men hejdade sig av någon anledning.
“Jo, jag vet, men jag hoppas ändå…”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *