När tiden tog slut – Kapitel 22

Känslan att gränsla en cykel var obeskrivlig för Mattias. Det var inte bara det faktum att han redan hade gått alldeles för många mil eller att han hade sovit den utmattades sömn bak i bandvagnen alldeles för många gånger.

Istället var det frihetskänslan som han uppskattade mest; känslan av att själv kunna trampa sig fram mot det mål som han mer eller mindre frivilligt hade satt framför sig. Målet som han till varje pris skulle nå.

Hemma i Bromma hade han sin familj som förmodligen väntade på honom. Inte en utmaning skulle få stå i vägen för honom, allt motstånd skulle krossas!

Han tittade till sina tappra mannar. De satt redan på sina cyklar och gjorde någon slags honnör mot sin ledare. 2014 skulle på något magiskt sätt lyckas tvinga dessa individer ungefär sextio mil norrut, mot huvudstaden. När de var framme var dock inte kampen över eftersom de då enligt Öhrnmarks order skulle säkra rikets säkerhet på något sätt.

Ibland hatade han sitt liv. Att han var så duktig och så lojal mot alla.

De började trampa norrut. På höger sida gled de förbi fotbollsplanerna som var helt öde idag. Inom kort kom de till korsningen där Kristianstadsvägen skar kartan väster- och österut. I rondellen passade de på att pausa några sekunder och blicka åt sidorna. Överallt fanns övergivna bilar, men inga förare och inga skadade. Det verkade på något sätt som att jordens undergång hade behandlat mänskligheten väl, tänkte Henriksson.

Det tog inte speciellt lång tid innan de gled in i det lilla samhället Stoby. Precis i början av Hässleholmsvägen låg villorna tomma och mörka. De saktade ned och höll en något lägre fart när de passerade ett nyrenoverat hus på höger sida med en liten pool. Allt var tomt och öde.

När vägen svängde av norrut igen, mötte de däremot en mindre samling människor. Henriksson gav tecken för att sakta ned och stanna. Individerna var på väg norrut och när 2014 klev ned från cykeln hälsade han på en äldre man som gick sist.

“Är allt bra med er?”, frågade han.
Den gråhårige mannen vände sig om väldigt kvickt och siktade ett hagelgevär i soldaternas riktning men sänkte det lika snabbt igen.
“Förlåt, förlåt! Jag trodde att det var någon elak jävel.”

Både Vásquez och Nordin hade höjt sina Ak 5 redan innan mannen hade börjat hytta med sin hagelbössa, det visste Henriksson. Men nu riktade de långsamt piporna mot marken och pustade ut. De båda soldaterna klev också av sina cyklar och hälsade till människorna genom att vinka avväpnande.

Det var ett trettiotal individer som lunkade norrut och samtliga hade nu stannat för att se vad som begav sig längst bak i kön. Den gråhåriga mannen förklarade att de var på väg mot skolan som låg ett hundratal meter bort. Där fanns både ett skyddsrum och förnödenheter.

“När myndigheterna beslutade sig för att avveckla beredskapen, sa vi emot och skapade istället vår egen tillflykt under skolan. Vi som bor så här långt söderut har vant oss vid oroligheter, oavsett om det är idioter till människor, strömavbrott eller moder jord som bråkar med oss. Vill ni stanna över natten och vila?”

Tack, vad snällt. Vi uppskattar det verkligen, men vi har till uppdrag att ta oss till Stockholm för att säkra landets ledning därifrån.

De slog ändå följe till skolan. Väl framme, skymtade Vásquez en kyrka och armbågade Henriksson hårt i sidan.
“Chefen. Ska vi inte passa på att be om välsignelse när vi ändå är här? Vi har ju långt att cykla och jag vill inte få punktering.”
“Tror du att Jesus eller Maria bryr sig om ifall du får punktering på din cykel?”, frågade 2014 sin soldat.
“Jag vet inte, boss. Men det är väl värt att prova? Det känns ju ändå som att han har någon plan för oss”, sade Vásquez och pekade upp mot molnen.

Mattias nickade medhållande och tackade sedan Stobys invånare för sällskapet. Medan familjerna letade sig in i skolan, rörde sig 2014 och hans mannar närmare kyrkan försiktigt som alltid annars. De kände på dörren, men den var låst. Därför föreslog Nordin att de skulle sätta sig framför porten och be. Mattias, som inte var troende över huvud taget, lät mannarna sätta sig till ro och be. Själv sjönk han istället ihop bakom dem och längtade hem.

Låt min familj minnas allt jag lärt dem. Låt mig få se dem snart, snälla!

Efter några minuter satt de upp på cyklarna igen och trampade ännu hårdare norrut. Det hade varit skönt att få träffa normala människor med sunda värderingar, men om de skulle komma fram till Stockholm någon gång, krävdes det rejält många tramptag.

Enligt kartan var det lite mindre än två mil kvar till Hästveda och även om solen befann sig lite väl långt västerut, ville 2014 att han och hans manskap skulle vara i den större tätorten innan mörkret föll. Det borde ta mindre än en timme att ta sig dit, men det kunde fortfarande hända mycket innan de var framme.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *