Människor som går längs med gatan, med sina feta näsor så nära glasrutan på sina telefoner att det nästan blir feta, grisiga avtryck på skärmen. Människor som tror att de är upphöjda på något sätt bara för att de lyckats låna till sig pengar för att köpa en ny flådig bil eller den allra senaste smarta telefonen av valfritt märke, tillverkad i en fabrik i Kina.
Människor. Han hatade dem allihop av hela sitt hjärta. Men redan för några dagar sedan, hade han lyckats släcka ett av alla dessa brinnande tomtebloss till ”liv”. Känslan var oslagbar och han hoppades att få känna av den igen, väldigt snart. Aron mötte den svenska apokalypsen med ett brinnande hjärta och med ett stort, brett flin över hela ansiktet.
Att sova utomhus var helt underbart, oavsett om det handlade om en tältkväll vid havet eller, som igår, bakom en container, liggandes på tre lager wellpapp. Det var något med den rena luften i lungorna som gjorde att han sov som en bäbis; dreggel på kinden inkluderat.
Det enda som inte var underbart, var smärtan i ryggen som hade uppkommit av att ligga på så hårt underlag. Men den skulle försvinna med tiden, kroppen vande sig vid det med. Och om inte, kanske han hittade något fint krypin med en säng till kvällen. Möjligheterna var oändliga i det nya Sverige.
Han fortsatte sin färd genom den ruttna, unkna huvudstaden och hade inom loppet av några minuter anlänt det som ”ståkkålmarna” kallar Sibirien; alltså området i den nordligaste delen av stadskärnan. Detta var det nya ”öfre” Stockholm och han hoppades innerligt att han kunde få ställa in siktet på ytterligare en nyrik, bortskämd 08 med näsan i telefonen.
Det var en sak han inte förstod. Väldigt många av gatorna han gick på, var alldeles tomma. Det kändes som i mitten av juli när alla lantisar begett sig iväg till sina flådiga lantställen och lämnat staden öde. Det kändes uppfriskande att vara rovdjuret på dessa tomma gator.
Men något var fel. Det surrade inte på samma sätt i hans huvud idag. Något hade försvunnit eller tystats. Han visste inte vad det handlade om, men hoppet försvann inte utan han hoppades på att få till en dödlig konfrontation igen innan mörkret föll.
När Aron möttes av bergshöjden som kallades Kattrumpstull, svängde han av mot höger och började följa Birger Jarlsgatan in mot centrum. Lagom tills att han kom i höjd med Kungsgatan om en stund skulle han säkert träffa på några intressanta individer, tänkte han.
Men så fort han rundat hörnet Cederdalsgatan och Birger Jarlsgatan, fick han syn på något intressant. En man och en kvinna tog farväl. De verkade inte känna varandra speciellt väl då mannen bugade mot kvinnan innan de skildes åt. Väldigt konstigt beteende, tänkte Aron.
Han fortsatte längs Birger Jarlsgatan och såg inte hur en annan man släpptes in i porten på en av tvärgatorna. Aron gick med blicken höjd och siktet satt på Östermalm; det vidrigaste skitstället i staden.