När tiden tog slut – Kapitel 8

Madeleine susade fram längs Stockholmsvägen på sin terrängcykel. Däcken var egentligen gjorda för skogsmark och var därför räfflade, vilket kanske inte var optimalt för underlaget hon färdades på nu. Men det konstanta vibrerande ljudet upplevde hon ändå som rogivande. Nattens kyla, blandat med den ljuvliga vårdoften, lugnade ner henne och gav henne hopp.

I höjd med Söderskogen, svängde vägen västerut och kom närmare den första punkten av oro; bron vid Inverness som sammanband Stockholm med övriga områden strax norr om staden. Kunde hon ta sig över den, var det inte så många naturliga hinder kvar på vägen. Visserligen bjöd södra delen av Stockholm på en del vattenhinder också, men av någon anledning var hon inte lika orolig över dessa.

Hon började se skyltar som pekade mot Stocksunds station och kände pulsen öka något. Hon var nära nu. I närheten av tågstationen tänkte hon ta en paus och observera läget på E18 för att skapa sig en uppfattning om vilken av broarna hon skulle korsa.

Om det såg för djävligt ut på vägen, hade hon som reservplan att lägga cykeln på ryggen och springa på järnvägsspåret. Det var visserligen inte alls optimalt eftersom hon dels ogillade mörka, trånga utrymmen, och dessutom hade en stor respekt för tåg och att inte gå på räls. Men alla behöver en reservplan och detta var hennes.

När vägen började vika av mot norr, slutade hon att följa den och tog istället höger in på Eduard Von Horns väg där hon en gång bott tillsammans med sin partner. Det var innan de hade fått Sara. Lägenheten de bott i då var deras första tillsammans och det fanns något tragiskt men samtidigt kärleksfullt som hon upplevde varje gång hon befann sig i denna del av området.

Hon saktade ned hastigheten och lät cykeln spinna på med sitt tickande läte samtidigt som hon drog några djupa andetag med näsan. Minnena slog emot henne som en hård, varm vindpust. Plötsligt sköljdes hon över av den första känslan att ha Sara i sin famn; värmen och den nakna kärleken som hon delade med sitt barn, hennes allt. Den där lukten som den hjälplösa bäbisen utsöndrade. Lukten som var helt oemotståndlig.

Cykeln hade slutat ticka och rulla. Madeleine hade klivit av sadeln och satt nu på gräsmattan utanför deras första lägenhet. Alla fönster var helt mörka och det enda som hon kände var gräsmattans svaga stickande mot ryggen när hon lade sig ned. Allt var tyst och det enda hon hade som någon slags värme var tårarna som sakta gled nerför hennes kinder.

Hon reste sig upp igen och torkade tårarna med baksidan av sina händer. Om Sara hade kommit ihåg något av det som Madeleine hade berättat för henne, stod hon förmodligen och spanade genom fönstret från villan på Tyresö. Hon skulle vänta på sin mamma och under tiden observera gatan och händelserna utanför.

Dags att kontrollera hur livet ter sig på E18 Danderydsvägen, sade hon högt för sig själv, axlade väskorna på ryggen och satte sig upp på cykeln igen. Hon lämnade Eduard Von Horns väg bakom sig och letade sig långsamt fram mot rondellen som var det sista delmålet innan den stora vägen. När hon gled fram mot uppfarten till vägen, observerade hon fler och fler bilar som stod övergivna längs vägen. Det syntes inte ett spår av människorna som en gång hade framfört fordonen.

Ungefär halvvägs uppför påfarten till trafikleden, stannade hon upp. Hon hörde ljudet av några motorcyklar inte långt ifrån henne, förmodligen uppe på E18. Motorljudet bestod av det karakteristiska mullret från Harley-Davidson-motorer och hon visste direkt att det inte bådade gott. Madeleine var medveten om att en utbredd samhällskris så småningom skulle få de kriminella gängen att vakna till liv ordentligt. Till skillnad från allmänheten, var de redo och beredda att agera så fort något allvarligt hände.

Men så här snabbt? Och varför i glödheta helvete hade inte deras dånande motorcyklar drabbats?

Det dröjde inte länge innan ljudet ökade i volym. När hon kikade upp mot vägen, såg hon snart de skakande ljusen från motorcyklarna. De saktade ned en aning, antingen för att söka efter något eller för att vägen var blockerad. Madeleine brydde sig inte om varför, utan tog istället sin cykel under armen och började hastigt men försiktigt småspringa tillbaka till rondellen. Hon aktiverade delplan två och begav sig skyndsamt mot det som en gång hade varit Stocksunds station.

Visserligen låg järnvägen väldigt nära E18 just här, men hon hade inget val. Hon ville inte försöka ta sig fram till Stockholm genom att först konfrontera ett MC-gäng. Tack vare några vänner som bodde i närheten, hade hon fått möjlighet att bekanta sig med området kring det som en gång hade varit en gemytlig hållplats längs Roslagsbanan. Nu fanns dock endast en simpel hållplats på plats, men det passade ändamålet väl eftersom det var enkelt att komma fram till spåret.

Det som skrämde Madeleine allra mest, var att hon direkt efter att ha påbörjat sin färd till fots på järnvägsrälsen skulle behöva ta sig igenom en tunnel. När hon färdades med tåget på Roslagsbanan var inte tunnlarna något problem eftersom färden igenom dem oftast gick fort och att ljuset i vagnarna alltid gav henne hopp.

Men att springa igenom tunnlar under något som mycket väl kunde vara apokalypsen, var något som inte alls tilltalade henne. Det skulle vara mörkt, väldigt mörkt.

Med fötterna på järnvägsspåret, tog Madeleine ett hårdare tag om sin lättviktscykel, såg till att ryggsäcken och väskan med träsvärd satt fast ordentligt runt ryggen, och begav sig sedan med snabba, lätta steg in i mörkret. Hon hade nog aldrig varit så rädd för något i hela sitt liv.

Det lilla ljus som månen hade skänkt henne, försvann inom loppet av några sekunder och hon befann sig snart i ett kolsvart mörker som lät helt fel i hennes öron. Instängdheten och mörkret gjorde att det kändes som att hon skulle kvävas, trots att det fanns gott om luft i tunneln; den var ju ändå gjord så att två tåg skulle kunna mötas där.

Ljudet av det grova gruset under hennes kängor ekade obehagligt i tunneln. Hon försökte jogga långsamt, men fann sig hela tiden öka takten i panik. Madeleine var tvungen att flera gånger stanna upp, andas och tänka på Sara, för att sansa sig. Det här var inte den första tunneln hon skulle behöva ta sig igenom och att balla ur redan nu var lönlöst.

Mörkret höll bara i sig i en minut, sedan skymtade hon månljuset igen då hon närmade sig öppningen där tunneln övergick till öppen räls igen, denna gång med en drygt tvåhundra meter lång bro som var det enda mellan henne och vattnet under henne. Utmaningarna radade upp sig framför Madeleine, en efter en. Men det var bara att bita ihop och övervinna dem. En efter en.

En reaktion på ”När tiden tog slut – Kapitel 8”

Lämna ett svar till prepp på mitt sätt Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *