Det första som jag fick syn på längs vägen, var en krockad bil med en man som stod utanför och viftade med armarna.
”Sir! Car is on fire, can you help?” bad han.
Jag tittade på registreringsskylten och såg att bilen kom från Litauen. Bilen var en typisk modell för en lägre avlönad hantverkare; en mindre skåpbil med två platser i fronten och huvuddelen av karossytan tilldelad frakt av material.

Jag hade inget i min lilla ryggsäck som kunde hjälpa individen att släcka den lilla eld som hade brutit ut i motorutrymmet på bilen. Samtidigt kände jag ändå en vilja av att hjälpa, även om det var omöjligt.
”Sorry, I have nothing. I need to get back to my family”, utbrast jag lite för kort.

Mannen tittade på mig med sorgsna ögon, samtidigt som han gav mig ett försiktigt leende.
”Yes, family important. Go!”

Jag fortsatte min väg hemåt, och vände mig om för att titta till mannen vid bilen så länge jag kunde. Jag skämdes, och försökte övertala mig själv att jag faktiskt inte kunde gjort något för att hjälpa honom. Framför mig på vägen började bilarna tätna och det var snart omöjligt att ta sig fram bland de förvirrade människorna.

I facket längst bak på min ryggsäck, låg de försiktigt ihopvikta kartorna som jag skrev ut för länge sedan. Dessa var riktlinjer för hur jag skulle ta mig hem just i en sådan här händelse. Jag joggade försiktigt ned i ett dike, och sedan in ett snårigt buskage. Försiktigt lyckades jag ta av mig väskan och leta fram kartan. Jag var väldigt tacksam för att jag hade övat så många gånger på att hitta de olika delarna och innehållet i ryggsäcken.

Efter att ha letat fram pappersbitarna med färdvägen, samt alternativa vägar, beslöt jag mig direkt för att utesluta den enklaste vägen som jag befann mig på nu. Alternativen bestod i ett fåtal val där en väg tog mig via Mall of Scandinavia och det andra via bostadsområdena kring Enköpingsvägen. Valet var enkelt.

Om det var något som jag inte litade på, var det människor. Om det var något som jag absolut inte litade på, var det människor i förvirring, möjligtvis panik. Därför valde jag bostadsområdena, det kändes säkrare. Småbarnsfamiljer som blivit av med elektricitetsleveransen var en sak som jag förmodligen kunde hantera. Köpstinna storstadszombier som inte kan betala sina dyra väskor och som virrar omkring utanför ett enormt köpcenter var något helt annat.

Jag stoppade ned kartan i bakfickan av mina jeans och stängde det yttersta facket på ryggsäcken, axlade väskan och började orientera mig mot nästa delmål; bostadsområdet Råstahem, vilket var beläget strax innan den stora järnvägspunkten som ledde söderut mot Stockholm, hemåt.

Jag började springa igen, tacksam för alla timmar som jag investerat i löpning de senaste åren. Om jag hade varit i samma skick som förr i tiden, hade jag förmodligen legat i en buske och kräkts vid det här laget, tänkte jag. Jag spände på mig midjeremmen under tiden jag sprang genom det lilla snåriga partiet som låg mellan mig och bostadsområdet. Jag hörde fortfarande ropen och kaoset från vägen, och jag var glad att jag inte stod där uppe med min gamla bil, hopplöst övergiven.

Väl inne i det lilla bostadsområdet, såg jag ingenting som avvek från det normala. Några bilar stod parkerade på garageuppfarterna, en och annan människa vandrade omkring på gatorna och försökte lista ut vad som hänt, en Postnord-bil stod stilla vid en parkeringsplats. Allt verkade i sin ordning.

Efter bostadsområdet väntade en kombinerad cykelbana och gångväg som jag hade sprungit på ett fåtal gånger tidigare. Det var inte långt kvar till Ritorp, där jag tänkte försöka följa järnvägsspåren söderut mot Frösunda. Planen var sedan att snedda över E4 och ta mig in i Hagaparken.

Jag stannade upp, en kall rysning gick genom hela kroppen. Framför mig stod en panikslagen man med en utmärkande kroppsbyggarkaraktär.
”Var i helvete är hon? VAR ÄR DU?”
Jag började försiktigt att backa bort från mannen, som befann sig ett tiotal meter bort. Steg för steg backade jag längre bort från honom. Det var något som inte stämde riktigt med honom.

Precis när jag skulle vända mig om och börja springa åt det andra hållet, hörde jag muskelbergets skrikande:
”Du! Det var du! Det är du! Ge tillbaka mig det du har tagit. Min lilla dotter, vart i helvete har du tagit henne din jävla idiot? Sådär kan du ju inte hålla på ditt perversa skithål!”.
Jag ropade till honom att jag inte förstod vad han menade, att jag bara var på väg hem till min familj.

Muskelknippet rusade mot mig och skrek osammanhängande saker.
”Det har ingenting med min träning att göra, var är min dotter? Vart har du gömt henne? Jag svär, om det sista jag gör är att slita dig i bitar för att få henne att vara hemma igen, så gör jag det. FATTAR DU?”

Jag förstod ingenting. Men jag slutade att fly, rent mentalt. Mannen framför mig var uppenbarligen påverkad av något som jag inte kände till. Jag började långsamt gå mot honom med lugna steg. Adrenalinet pumpade formligen igenom min kropp..

Mannen fortsatte att gorma om sin dotter och annat som jag inte uppfattade eller memorerade. Jag kände musklerna spännas. Om jag skulle behöva springa tillbaka för att hitta en ny väg, betydde det förlorad tid för mig. Tid som jag inte visste om jag hade råd att förlora.

Jag tittade på kroppsbyggaren när han kom emot mig, stålsatte mig för det som skulle komma.
”Du! Du vet INGENTING om hur jag har det. Du har ingen jävla aning! Fattar du det eller?”
Jag började gå långsamt mot honom samtidigt som jag observerade kroppshållningen, ansiktsuttrycket och hans irrande ögon. Han var helt klart påverkad av något och jag tog min chans.

Jag svängde ut min högra arm åt vänster så mycket det bara gick, och sedan lyfte jag underarmen hårt så att min armbåge blev så spetsig som möjligt. Sedan tog jag ett steg framåt, samtidigt som jag med all kraft stötte armbågen mot muskelbergets solar plexus. Jag väntade mig nästan att jag skulle missa och istället träffa bröstkorgen, men när hans skrik dog ut till ett gnällande och jag såg honom trilla mot marken, visste jag att jag hade träffat rätt. Kanske för hårt.

Jag började springa i samma riktning som jag siktat på innan mötet och fortsatte i hög fart min väg hemåt. Förhoppningsvis skulle jag inte råka på fler, påverkade idioter.