Pandemidagboken: Dag 1

Pandemidagboken är ett fiktivt verk av de saker som jag och min familj upplever just nu i Sverige. Det finns väldigt mycket personliga känslor och värderingar i orden som följer. Tanken med denna berättelse är att du som läsare ska få en inblick i vår vardag, våra beslut och våra tankar. Ingenting i berättelsen grundar sig i fakta. Allt handlar som sagt om vår vardag, våra tankar och hur vår förberedelse står sig mot pandemin covid-19.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Ska jag berätta att jag är skeptisk till att motståndet vi nu möter är framtaget av människor eller något som vi ärvt av djuren? Ska jag måla upp mina farhågor kring ett virus som jag ännu inte har träffat; en fientlig varelse som bara har ett mål – att överleva och att frodas.

Jag skulle kunna börja min berättelse genom att belysa mitt låga förtroende till de som styr mitt land. Vårt land. Men vi har alltid varit senfärdiga, till och med under världskrig. Så jag stoppar där.

Början till slutet började inte med elavbrottet som vi hade förberett oss för, eller kaoset som vi hade förväntat oss. Allt började med ett stort antal snedsteg tagna av vårt ledarskap. Istället för kraftfullhet och försiktighet, levererade landet istället en tillbakalutad attityd som skulle få 80-talets rosa tröjor att blekna i jämförelse.

Och vi ska dansa i neon
Bortom ropen, bortom skratten
Vi ska fångas av en melodi
I skymningen

Dansa i neon – Lena Philipsson

Stora delar av världen, och speciellt de utsatta områdena hade, relativt omgående, infört restriktioner som begränsade spridningen av det influensaliknande viruset. Men av någon anledning valde våra förtroendevalda att agera precis tvärtom. Istället för restriktioner, togs resande från drabbade områden emot med öppna famnar. Med skillnaden att ingen tog emot dem när de äntrade tullen.

Inom loppet av ett fåtal dagar, rusade siffrorna av smittade i höjden. Ett ensiffrigt tal byttes mot ett tvåsiffrigt. Och innan vi visste ordet av, hade antalet smittade ökat ytterligare en nolla. De som vi borde lyssna på, skickade betryggande budskap och berättade att allt var i sin ordning, det var ingen anledning till panik.

Idag, när siffran är så nära tusen att det nästan känns i märg och ben, rasade det mesta för oss. Vi hade förberett oss i ungefär ett år för en kris, men inte visste vi att vi skulle stå öga mot öga med något så påtagligt elakt som en pandemi, och dessutom helt för oss själva.

Tack och lov såg vi till att befria sonen från sin skolplikt, tack vare “huvudvärk”. Men vi var samtidigt oroliga för hur detta skulle plana ut under kommande vecka. Kanske skulle skolan strunta i de kommunicerade riktlinjerna som staden basunerat ut? Men för oss spelade det ingen roll; med en hjärt- och lungsjuk i familjen vägde säkerhet mycket tyngre än utbildning. Den typ av lärande som sonen fick i skolan, kunde vi dessutom med enkelhet leverera från hemmet med hjälp av Youtube, texter och sunt förnuft.

Det är månader sedan vi först välkomnade vårt allra första offer i denna pandemi. Det var ett uppvaknande i sig, och ju mer vi som förberedda lekmän fick insikt i debaklet, desto mer började vi fundera på om det fanns andra agendor bakom ridåerna och draperierna. Fanns det en plan att göra sig av med de svaga som kostade pengar för samhället?

Viruset, som slog speciellt hårt mot människor med hög ålder eller nedsatt funktionalitet, skördade sina offer utan pardon. Och samtidigt aktiverades mängder av godtrogna celler runt hela landet som välvilligt basunerade ut att viruset var i princip ofarligt. Videor på människor som tvättade ansiktet i alko-gel samtidigt som de skrattade åt viruset, individer som tog på sig gasmasker när de skulle handla toalettpapper blandades med inlägg av rädda, ensamstående föräldrar som försökte köpa blöjor, blandade sig i sociala medier som en infekterad löpeld.

Här stod vi nu. Flera veckor hade gått sedan smittan nått vår gräns. Vi var förberedda för en kris men vi var inte förberedda på en pandemi av detta slag. Landet var redan i kaos och myndigheterna misslyckades gång på gång att leverera relevant information.

Vi hade inget val. Vi höll oss för oss själva, behöll kontakten med de som stod oss närmast. Och hoppades på det bästa.

För att läsa mer av “Pandemidagboken”, klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *