Pandemidagboken: Dag 19

Hej hej, hallå dagboken! Finns det något som heter pandemi-slentrian? Alltså den där känslan när man är så fruktansvärt trött på all skit, att man önskar att något nytt kunde hända. I familjen känner vi så nu i alla fall efter 19 dagar.

Men trots att livet känns blasé, trots att vi är oändligt trötta på att vara hemma och trots att det börjar kännas som måndag hela veckan snarare än lördag hela veckan, finns fienden där. Den väntar tålmodigt.

Det som är så läskigt med vårt psyke är att vi vänjer oss. Jag har skrivit om det flera gånger och pratar ofta om det för de som orkar lyssna. Vi människor vänjer oss så snabbt. Men så fort vi har vant oss vid en situation, börjar vår hjärna att fundera på hur vi kan få det bättre.

Vi är inte kapabla att riktigt förstå faran i något som vi inte kan se eller ta på, även om vi VET att faran lurkar där ute någonstans; i någons hostning, på ett trappräcke eller i folkmyllret i tunnelbanan. Till slut rationaliserar medvetandet bort det som anses som en icke-fara och vi kanske låter längtan ta över. Längtan efter ett normalläge, längtan efter att träffa våra nära och kära eller längtan efter att bara göra det som vi gjorde för en månad sedan.

Trots att skolan inte har stängt, måste vår sons studier fortsätta. Han har själv vant sig vid att ta order från sina föräldrar och försöker verkligen att hänga med i studierna trots den helt verklighetsfrånvända situationen. Men eftersom skolan fortsätter sin normala verksamhet, innebär det också att vi alltid ligger en dag efter då vi inte kan få reda på vad lektionerna handlar om förrän de är slut.

Visserligen finns en planering publicerad som ska ge riktlinjer, men den kan ju aldrig ersätta en lärarledd lektion. Därför börjar vi tycka synd om vår son. Han får inte interaktiviteten som de andra elverna får på plats och även om vi försöker att stötta honom när han inte förstår, är det inte samma sak. Men han kämpar på.

Idag stod gymnastik på schemat och eftersom rörelsefriheten i lägenheten är minst sagt begränsad, tog jag beslutet att vi skulle köra löpträning under den schemalagda tiden för honom. När jag pratade med min mamma igår, diskuterade vi begreppet vardagsmotion lite grann och det slog mig hur mycket rörelse junior har gått miste om under dessa veckor. Han går inte till bussen, rör sig inte mellan lektionssalar, leker inte under rasterna eller går hem efter skolans slut. Det är mycket energi i kroppen som lämnas oförbränd när man är isolerad.

Löpträningen var ganska jobbig för honom men jag gjorde det till en lek, något som inom löpning kallas “fartlek”. Man sätter ett visst mål till en viss sträcka och beslutar vad som ska hända efter man har nått fram. För erfarna löpare kan det handla om att springa så fort som möjligt fram till den femte lyktstolpen och sedan hålla normaltempo under en stund tills man hittar något nytt mål.

Vår fartlek bestod därför i att jag bestämde när vi skulle sluta springa/jogga och att han bestämde när vi skulle bryta power walk-tempot för att börja springa igen. 3,5 km körde vi och när han var utvilad och färdigsvettad, bad jag honom att sätta upp ett nytt mål inför kommande session; längre sträcka eller kortare tid (högre tempo). Han valde såklart högre tempo och på lördag får vi se hur det går! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *