Pandemidagboken: Dag 3

Måndag. I vanliga fall träffar jag mina arbetskamrater framför kaffemaskinen, gäspar och hör efter hur helgen har varit. Men inte idag. Måndag. Idag har jag varit hemma och jobbat tack vare mitt företag och vår starka ledare som redan under förra veckan bad oss att börja jobba hemifrån.

Men denna måndag har varit väldigt lugn. Jag har bara haft ett långt möte, ett fåtal email-korrespondenser samt ett telefonsamtal att hantera. Det känns väldigt lugnt i IT-Sverige idag.

Det timslånga mötet flöt på bra, även om jag fick förpassa mig till garderoben och prata där. Sonen är nämligen fortfarande hemma och varvar de intensiva studiesessionerna med högljudd gaming (på rasterna). Vår yngsta katt Cleopatra var dock orolig hela dagen, och speciellt under tiden jag satt i garderoben och pratade engelska. Förhoppningsvis sover hon gott inatt efter att ha varit vaken i princip hela dagen. Kanske får vi då lite lugn och ro och slipper lyssna på bråket mellan kattsyskonen.

Rent kommunikationsmässigt, fungerar jobba-hemma-principen bra. Men det är värt en funderare huruvida det är hållbart i flera veckor, kanske månader framöver. Att familjen är tillsammans dygnet runt lär förmodligen tära på allas tålamod en hel del.

Idag har sonen studerat fysik, matematik och läst lite religion. På torsdag är det matteprov, på fredag prov i fysik och nästa vecka är det prov i religion. Under pauserna av arbete har jag försökt stödja honom i studierna tillsammans med min hustru. Än så länge fungerar det bra; skolan publicerar löpande uppdateringar av de lektioner de har, något som gör att det är enkelt att hänga med på distans. Men jag har ändå svårt att förklara hur kondens uppstår – hur kommer det sig att vatten bildas på utsidan av kärlet innehållande vatten???

Under morgonen, författade jag ett mail till sonens mentorer där jag rådfrågade dem hur vi skulle förhålla oss till situationen givet att de kommunala skolorna ännu inte är “nedstängda”. Min fru är nämligen kategoriserad som multisjuk och befinner sig därför i den uttalade riskgruppen. Jag och sonen klarar oss säkert utmärkt om vi blir smittade, men om vi skulle smitta henne, kan händelseförloppet bli katastrofalt för familjen.

Vi fick svar efter några timmar och även om meddelandet var lika vagt som vårt rikes strategi för att motverka viruset, observerade vi några positiva saker i form av förståelse och en någorlunda sund inställning till elevers frånvaro om de har närstående i riskgrupperna:

Gällande frånvaron just nu så blir det inga repressalier utan vi alla tar nu dag för dag angående läget och arbetar såklart på lösningar om skolan inte skulle hålla öppet framåt. 

Ordet “repressalier” var något som jag använde i mitt mail, det kommer alltså inte från skolledningen

Jag jobbade efter detta svar vidare med mina ordinarie arbetsuppgifter. Men sent på eftermiddagen upptäckte jag en Tweet som hade två bilder tagna från ett inlägg skapad av en överläkare på Danderyds Sjukhus. Det var något i budskapet som omedelbart träffade rätt hos mig – han beskrev alla de saker som jag tyckt var galet i vårt rikes förhållningssätt till covid-19.

Jag letade upp läkaren på Facebook och delade hans inlägg med orden:

Jag vill helst inte bidraga till panik och vilsenhet. Men jag har sedan virusets ankomst till Sverige funderat på om det är jag som är foliehatt och dum i huvudet när jag har kritiserat våra ledares beslut i denna kris.
Tur då att en överläkare på Danderyds sjukhus lyckas sätta fingret på exakt de saker som har förfasat och förundrat mig under den senaste tiden.
Synd bara att det snart är försent att göra något…

https://www.facebook.com/anders.jansson.12576/posts/10160169452033868

Även om jag fick en del medhåll, var det en del kommentarer som motsatte sig min hållning. Och detta fick mig att inse att vi som skriver om prepping, beredskap och förberedelser inte vet allt. Men det är vi medvetna om. Det går helt enkelt inte att vara förberedd på allt som kan tänkas hända.

Men det går att ha en uppfattning om saker och ting. Min subjektiva tanke är det som gäller för mig. Jag kan köpa att det finns en vits att se till att större delen av vår befolkning ska smittas för att så småningom uppnå flockimmunitet. Jag fattar!
Men för att det svenska folket ska komma dit, krävs uppoffringar, både när det gäller ekonomi men också människoliv.

Min prepping kretsar kring familjen och kring de jag älskar, det måste ändå anses som en bra start tycker jag. När det gäller att smitta stora delar av befolkningen för att uppnå immunitet, kan jag däremot inte tacka och ta emot. Visst finns det en logik bakom resonemanget (speciellt då det inte finns något botemedel i dagsläget), men personligen är jag inte redo att riskera livet på de jag älskar för att någon “som bestämmer” inte har reagerat i tid.

För att läsa mer av “Pandemidagboken”, klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *