Pandemidagboken: Dag 6

Som vanligt började arbetsdagen med att vi i vår arbetsgrupp, hade ett morgonmöte i Microsoft Teams. Tack vare de tips som jag och kollegan delade ut under gårdagen, såg vi till att använda video allihop. Så att vi fick se varandra en stund.

Jag som brukar sitta i linne med avstängd kamera, spelade ett spratt och klädde upp mig i vit skjorta och slips innan mötet började. Lite skoj måste man ju få ha med kollegorna!

Resten av förmiddagen bestod i att plöja igenom mail-havet, hjälpa kunder per telefon och försöka förbereda inför en större genomgång i morgon eftermiddag.

Vi anmälde sonen frånvarande idag igen, även om skolan egentligen kräver läkarintyg efter en veckas frånvaro. Klumpen i magen kring att vi håller honom hemma har vuxit och gjort sig påmind för varje dag som har gått. Vi vill ju absolut inte äventyra hans framtid på grund av viruset, men samtidigt är det inte värt priset om han skulle råka bli smittad i skolan.

Eftersom vi var överens om att han ändå skulle gå till skolan och skriva sitt matteprov som han pluggat inför, skickade vi ett mail till hans mentorer:

Hejsan!
Som ni sett, är M hemma idag också.
Jag kommer dock att ta honom till skolan så att han kan skriva matematikprovet. Finns någon av er tillgänglig för ett samtal under tiden (12:00-12:55)?

Vi fick svar ganska snart. Då provtillfället bedrevs under lunchtid, fanns det ingen möjlighet till att talas vid. Dialogen fick föras via mail istället. Och döm av min förvåning när jag fick svaret som skulle få min ångest – den där stora stenen från bröstet – att försvinna och bytas mot glädje och hopp.

Hej!
Skolan arbetar på en beredskapsplan och vi genomgår fortbildning så att vi på olika sätt ska kunna hantera den situation som nu råder. Det enda jag kan föreslå i nuläget är att M försöker har koll på vad som händer i de olika ämnena via Teams (där det ligger planeringar) och skapar rutiner för inläsning hemma; följ schemat så gott det går.
Jag förstår verkligen er oro och ni avgör om ni vill hålla honom hemma, men som rektorn påpekade i sitt svar tidigare blir det inga reprimander om ni gör det.
Allt som händer i Stockholms stad ang. den rådande skolsituationen kommuniceras via skolplattformen, så se till att titta in där varje dag. Varken jag eller A (den andra mentorn) vet mer än det som redan står där. Det är stor frånvaro i klasserna.

Med hopp i bröstet och en glad tonåring, begav vi oss tillsammans, till fots, mot skolan. Vår grabb blev så glad när han fick syn på sin klasskamrat som också suttit mer eller mindre i karantän i en veckas tid. Synen påminde lite om den när bästisar återigen träffas efter ett långt sommarlov isär från varandra.

Under tiden provet skrevs, passade jag på att vandra runt på gatorna och i parkerna i vår huvudstad. Det var en fantastisk dag idag och jag undrar om inte många stadsbor kommer att bryta sin karantän och hänge sig uteliv i helgen, oavsett rekommendationer.

Den tanken hänger kvar i mitt medvetande. Jag är rädd för att vi i vårt egocentriska samhälle bara klarar en karantän “så länge”. Visst, det är sjysst att jobba hemifrån, köra AW via video med arbetskamraterna och anamma den asociala stilen ett tag.

Men vad händer om en vecka? När det blir vackert väder i helgen? Vad händer när vårkänslorna slår till och folk måste bli berusade i parker, grilla utomhus och längta efter sommaren? Vad händer när tristessen tar över?

Är vi svenskar verkligen så motståndskraftiga att vi lyder råden om att inte mötas? Jag tror inte det. Eller faktiskt; jag vet att det inte är så. Jag såg nämligen ett inlägg på FaceBook idag där en folksamling om cirka 50 personer hängde på en uteservering i Skåne där de åt och drack öl. “För de lokala företagens skull”.

Visst, det är behjärtansvärt att folk tänker på de lokala företagarna. Men hade det inte varit bättre att bli full hemma, hämta en påse “Take away” och somna framför TV:n?

Dagens låt som sitter i huvudet och inte slutar spela:
SKYND – Tyler Hadley

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *