Mitt i natten hade det börjat regna. Såklart. Han befann ju sig i världens rövhål när det kom till lynnigt väder. För några år sedan hade sommaren varit så dålig att Sverige knappt tog semester över huvud taget. Under juni och juli månad hade Aron jobbat ensam på IT-företaget som hade anställt honom. Det var ett rent helvete. Telefonerna ringde konstant och meddelandena i inboxen slutade aldrig att komma.
Men det var precis innan han överlämnade sig åt sitt nya kall; att få se mänskligheten gå under och att rena modern från denna äckliga cancersvulst som Homo Sapiens Sapiens utgör.
”Nordin, Vásquez och Göransson till mig”, ropade 2014 efter morgonuppställningen. Ingen av grabbarna i hans grupp hade en aning om vad Kapten Öhrnmark och han hade diskuterat natten innan.
Nordin var en smal, men uthållig jäkel som inte hade något emot att springa några mil framför gruppen för att spana i en stund innan han återvände med en rapport om läget. Vásquez var däremot lite rund och lugn, han tyckte bättre om att sitta i bandvagnen och plåstra om skoskav än att gå några längre sträckor i skogen. Men de båda soldaterna kunde han lita på, det visste Mattias.
Göransson däremot kunde han ännu inte placera i något fack ännu. På ytan verkade det röra sig om en kunskapshungrig individ, men någonstans längre in fanns något som Henriksson inte kunde sätta fingret på. Det var inget som var fel direkt, utan snarare något som gjorde att 2014 inte klassade denna menige som soldat riktigt än.
Herregud vad löjlig hon kände sig! Madeleine stod på andra sidan bron och blickade tillbaka mot de två utmaningarna hon hade bakom sig. Mörkret i tunneln hade hon enkelt ha kunnat åtgärda genom att ta fram pannlampan som låg praktiskt tillgänglig i en av de yttersta fickorna i ryggsäcken. Själva tunneln var dessutom inte alls lång och bron över vattnet som hon kämpat sig över var ännu kortare.
Hon skrattade åt sina inbillade monsterupplevelser och sin rädsla för mörker och höjder. Hon la cykeln försiktigt vid sidan av järnvägsrälsen och gick med modiga steg ut på bron igen och kikade ned mot det mörka vattnet under henne. Plötsligt hörde hon ett av de dåliga skämt som hennes ex hade skrattat så mycket åt:
Vet du vad det är för likhet mellan en hängbro och en kille som suger av en? Det är inte förrän man tittar ned som man blir skräckslagen.
Hungern! Den där krävande, kliande, plågande hungern var tillbaka! Trots de två åren han tillbringat i diverse säkerhetsklassade anstalter, trots de hundratals timmarna av terapi och trots löften om att bättra sig och att bli en normal människa, kände han hungern igen.
Han ville plåga, han ville skada, han ville se blod igen och känna den där varma, sjuka lukten igen. Så fort elektriciteten blivit utslagen kände han lusten öka inom sig som om den hade transporterats genom ett turboaggregat och fått mångdubblad effekt.
St Görans sjukhus var mitt uppe i en renovering; en uppgradering som skulle göra allt så mycket bättre. Sensorer hade placeras överallt och skulle mäta allt från temperatur till luftfuktighet och densitet av människor. Allt skulle vara uppkopplat och styras automatiskt för att garantera en optimal sjukhusmiljö. Men ingenting fungerade längre när den älskade elen var borta.
Det var nästan otäckt att inse hur fort jag lade mötet med den påverkade kroppsbyggaren bakom mig. Jag tyckte inte ens synd om honom och skänkte honom inte mycket mer än en kort, sista tanke. Jag var nästan halvvägs nu och trots att jag kände ryggsäcken väl efter de löpturer jag tagit med den, kände jag att den började skava på axlarna.
Mot slutet av bostadsområdet, svängde jag av tvärt åt söder och fäste blicken vid den enorma knutpunkten av järnvägsspår som dominerade stadsbilden kring Råstaområdet. Om inte tågen gick, skulle det vara en enorm fördel att hålla sig till järnvägen istället för att försöka forcera mig fram bland bilköer och desperata människor.
De hade sovit oroligt under natten. 2014 Henriksson och hans grupp hade turats om att vara eldvakt och efter att Mattias suttit sin timme, var det helt omöjligt att somna igen. De andra i tältet sov dock som klubbade grisar. Bertilsson hade som vanligt svårt att hålla sina väderspänningar för sig själv, Svensson snarkade och Nordin låg och småskrattade för sig själv.
Det verkade som att alla hans stridskamrater trodde att allt var som vanligt, åtminstone när de sov. 2014 öppnade försiktigt kaminen och stoppade in några vedträn till. Han ville inte att det skulle bli för varmt i tältet så att det påverkade sömnen för hans kamrater, men de skulle inte frysa heller. Nätterna i maj var fortfarande lynniga och just inatt visade termometern nära noll.
I höger benficka låg en nästan ny dosa Grovsnus; den lösa varianten. I vänster ficka låg ”kaninbindorna” som kapten kallade hans påsar av portionssnus. Han kände att han snart behövde lätta på trycket i urinblåsan och samtidigt kände han en längtan efter att ha något välbekant under läppen. Vad snusar man i krigstid, undrade Henriksson.
Det första som jag fick syn på längs vägen, var en krockad bil med en man som stod utanför och viftade med armarna. ”Sir! Car is on fire, can you help?” bad han. Jag tittade på registreringsskylten och såg att bilen kom från Litauen. Bilen var en typisk modell för en lägre avlönad hantverkare; en mindre skåpbil med två platser i fronten och huvuddelen av karossytan tilldelad frakt av material.
Jag hade inget i min lilla ryggsäck som kunde hjälpa individen att släcka den lilla eld som hade brutit ut i motorutrymmet på bilen. Samtidigt kände jag ändå en vilja av att hjälpa, även om det var omöjligt. ”Sorry, I have nothing. I need to get back to my family”, utbrast jag lite för kort.
Mannen tittade på mig med sorgsna ögon, samtidigt som han gav mig ett försiktigt leende. ”Yes, family important. Go!”
Madeleine susade fram längs Stockholmsvägen på sin terrängcykel. Däcken var egentligen gjorda för skogsmark och var därför räfflade, vilket kanske inte var optimalt för underlaget hon färdades på nu. Men det konstanta vibrerande ljudet upplevde hon ändå som rogivande. Nattens kyla, blandat med den ljuvliga vårdoften, lugnade ner henne och gav henne hopp.
I höjd med Söderskogen, svängde vägen västerut och kom närmare den första punkten av oro; bron vid Inverness som sammanband Stockholm med övriga områden strax norr om staden. Kunde hon ta sig över den, var det inte så många naturliga hinder kvar på vägen. Visserligen bjöd södra delen av Stockholm på en del vattenhinder också, men av någon anledning var hon inte lika orolig över dessa.
Hon började se skyltar som pekade mot Stocksunds station och kände pulsen öka något. Hon var nära nu. I närheten av tågstationen tänkte hon ta en paus och observera läget på E18 för att skapa sig en uppfattning om vilken av broarna hon skulle korsa.
”Hörde du inte vad jag sa, Henriksson? Ryssen har invaderat!” 2014 bet sig i läppen för att inte börja skratta, han kände magens konvulsioner men kämpade emot. Efter några sekunders kamp lyckades han bekämpa kroppens vilja att ge efter för skrattanfallet, men leendet kunde han inte dölja.
”Vad är det som är så jävla roligt Henriksson, tycker du att det är roande att vi snart är i krig?” Mattias harklade sig och försökte tvinga ned leendet. Öhrnmark skyllde alltid allting på Ryssland och det var verkligen inte första gången han hade hört kaptenen yttra sig om invasionen från öst.
”Nej kapten, jag tycker inte att det är roligt. Men är du säker på att detta är en invasion?”
Tre mil är en jävla bit att gå, tänkte Madeleine när hon öppnade sin gamla garageport. Hon hade haft planer på att byta ut porten mot en sådan där hypermodern som öppnades via fjärrkontroll och som hon kunde kontrollera via en app. Hon hade kommit till den åldern i sitt liv där hon ibland glömde bort saker, eller rättare sagt inbillade sig att hon hade glömt. Därför hade hon lockats av den ”smarta” garageporten som automatiskt uppdaterade henne om något var fel.
Men nu när elektriciteten hade försvunnit, var hon glad över en sådan enkel sak som en nyckel, ett lås och ett handtag att använda för att kunna öppna porten. Visserligen var den tung och behövde en del kraft för att öppna, men jämfört med det lyxiga alternativet var detta en ren lyx just nu.
