När tiden tog slut – Kapitel 12

Hungern! Den där krävande, kliande, plågande hungern var tillbaka! Trots de två åren han tillbringat i diverse säkerhetsklassade anstalter, trots de hundratals timmarna av terapi och trots löften om att bättra sig och att bli en normal människa, kände han hungern igen.

Han ville plåga, han ville skada, han ville se blod igen och känna den där varma, sjuka lukten igen. Så fort elektriciteten blivit utslagen kände han lusten öka inom sig som om den hade transporterats genom ett turboaggregat och fått mångdubblad effekt.

St Görans sjukhus var mitt uppe i en renovering; en uppgradering som skulle göra allt så mycket bättre. Sensorer hade placeras överallt och skulle mäta allt från temperatur till luftfuktighet och densitet av människor. Allt skulle vara uppkopplat och styras automatiskt för att garantera en optimal sjukhusmiljö. Men ingenting fungerade längre när den älskade elen var borta.

Han trivdes utmärkt i mörkret som hade belägrat sjukhuset. Tack vare de nya direktiven om mänsklighet (även på de psykiatriska avdelningarna), hade låsen till dörrarna öppnats. “Det vore ju synd om någon sinnessjuk individ blev inlåst under ett totalt strömavbrott”, babblade Aron högt för sig själv med en ton som påminde om Gollum från Jacksons filmatiseringar av Sagan om ringen-böckerna.

Långsamt reste han sig upp ur sin brits. Allt såg ut precis som innan han hade lagt sig för att låtsas sova. Vakten hade gått hem för ungefär tre timmar sedan och under natten var personalstyrkan minimal. Ingen brydde sig om den handfull psykotiska grönsaker som var inhysta i flygeln där han befann sig i.

Som av en slump hade han hamnat på St Görans sjukhus. Det handlade om en sådan enkel sak som ett påhittat försök till självmord där Aron hade bitit sig själv i handlederna och slagit huvudet mot betongväggen tills öronen tjöt. Han visste inte varför han hade betett sig på det viset när han var instängd på anstalten med säkerhetsklass 1. Förmodligen för att han tyckte att det var tråkigt att vara inlåst hela tiden.

Men under förhöret med psykologen, hade en idé kommit till honom. Tack vare internet hade han tagit del av det urspårade landet Sverige och dess idiotiska fokus på mänsklig mångfald, icke-binärt tänkande och annat flams. Istället för att tänka steget längre när det kom till säkerhet och ordning, hade rikets regenter istället valt vägen att försöka tillåta precis allt.

“Inget fel i det”, tänkte Aron.
“Ju fler avarter av könsneutralitet och välkomnande av främlingar, desto bättre”, fortsatte hans skruvade sinne.

Arons plan var nämligen ytterst sällsynt i Sverige under slutet av 2010-talet. Istället för att omfamna alla typer av mänsklighet, ville han se världen brinna. Han ville se alla idioter lida en plågsam död. Aron var fantastiskt trött på den mänskliga egoismen som tagit över Stockholm, Sverige och världen. Om han kunde göra något för att hjälpa till i rensningen, var han lycklig.

Moder jord behövde inte fler idioter, hon behövde få vila lite istället och ta igen sig. Hon hade fått lida av människans plundrande och förstörelse i hundratals år.

Han hade lyckats manipulera doktorer, vårdare och interner om att han befann sig mitt i en omtumlande, inre personlig revolt. Han förklarade att han hade vaknat upp för en tid sedan och insett att han var fångad i fel kropp. Han måste få hjälp att hitta rätt i sitt liv. Att komma ut på något sätt. Det var till en viss del spel för galleriet, men visst ville han ut. Och visst gjorde han revolt.

För några veckor sedan hade han blivit utsedd att deltaga i ett nytt program som omfamnade honom som individen han verkligen var. Ett program som lät honom träffa normala människor igen om han ville. Ett program som, viktigast av allt, fick honom förflyttad till ett helt vanligt sjukhus. Mitt i Stockholm. Sverige var fantastiskt på det sättet!

Konstigt nog, var han ensam i korridorerna som ledde mot friheten. Det enda hindret i hans väg var vårdaren vid dörren; Nilsson eller vad han hette. Men som vanligt stod Nilsson i rökrutan ett hundratal meter från ingången och minskade stressen med en cigarett. Aron tog därför god tid på sig att förse sig med en keps och en regnjacka som hängde precis vid entrén.

Sedan lämnade han sjukhuset genom entrédörrarna och begav sig ut i friheten. Bara sådär. Det blev inte ens en sammandrabbning med vårdare Nilsson, vars glöd från cigaretten lös ilsket rött varje gång han drog ett bloss.

Tråkigt, viskade Aron för sig själv. Men snart började det roliga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *