När tiden tog slut – Kapitel 14

“Nordin, Vásquez och Göransson till mig”, ropade 2014 efter morgonuppställningen. Ingen av grabbarna i hans grupp hade en aning om vad Kapten Öhrnmark och han hade diskuterat natten innan.

Nordin var en smal, men uthållig jäkel som inte hade något emot att springa några mil framför gruppen för att spana i en stund innan han återvände med en rapport om läget. Vásquez var däremot lite rund och lugn, han tyckte bättre om att sitta i bandvagnen och plåstra om skoskav än att gå några längre sträckor i skogen. Men de båda soldaterna kunde han lita på, det visste Mattias.

Göransson däremot kunde han ännu inte placera i något fack ännu. På ytan verkade det röra sig om en kunskapshungrig individ, men någonstans längre in fanns något som Henriksson inte kunde sätta fingret på. Det var inget som var fel direkt, utan snarare något som gjorde att 2014 inte klassade denna menige som soldat riktigt än.

“Vart ska de andra”, undrade Göransson. “Varför överger vi vårt läger?”
2014 harklade sig och försökte frambringa någon slags myndig och befallande ton.
“Vad vi förstår än så länge, har Sverige drabbats om ett landsomfattande elavbrott. Ingenting verkar fungera längre och det gäller både radio, telefoner och internet. Vi får inte kontakt med något över huvud taget.”

Henriksson fortsatte att förklara vad planen var. Att hans lilla grupp skulle transportera sig mer än femtio mil; från den norra delen av Skåne där deras regemente befann sig, till huvudstaden Stockholm. Första etappen var Ljungby, sedan Jönköping, Mjölby, Norrköping, Nyköping och till slut Södertälje där de skulle vila och rekognosera inför inträdet i Stockholm.

2014 redogjorde för möjligheterna till transport och konstaterade för sina soldater att en marsch till fots skulle ta runt en vecka, kanske mer. Han berättade också för mannarna att de helt och hållet skulle bortse från möjligheterna att färdas i motorfordon, då dessa verkade vara helt odugliga i rådande läge.

För varje mening han levererade, såg han hur soldaternas mod sjönk djupare. När han till slut fällde kommentaren om de fossildrivna fordonen, observerade han hur både Göransson och Vásquez ryggade tillbaka och satte sig ned på huk.

“Jag vet att ni ser detta som ett orättvist straff eller ett omöjligt uppdrag, men vi har gott om proviant, vi är vältränade och har fått bra utbildning i att överleva”. 2014 tittade på den lilla gruppen av människor som han hade befälet över, och fortsatte.

“Ni tror säkert att femtio mil inte går att färdas utan att sitta på arslet i en 11-bil, i en buss eller i ett flygplan? Det är skitsnack! Era hjärnor försöker lura er att ge upp.”
Mattias tänkte tillbaka på den oerhörda utmaning han tog sig igenom när han beslutade sig för att bli militär. Under träningen skrek hans hjärna konstant åt honom att sluta springa, att sluta träna. Hjärnan berättade lögner om att kroppen behövde vila, att den skulle gå sönder annars.

“Den mänskliga hjärnan är duktig på att räkna, känna och fantisera. Dessutom är den riktigt, jävla duktig på att ljuga”, tänkte Henriksson.

“Men fucking femtio mil? Hur fan ska vi orka gå det?”, utbrast Vásquez och sjönk, om möjligt, ännu längre ned i mossan. 2014 lutade sig framåt mot soldaten, smålog lite grann och frågade:
“Sa du inte att du bor i Huddinge?”
“Jo”, svarade sjukvårdaren.
“Bor du själv eller finns det någon som väntar på dig där hemma i Huddinge, Vásquez?”
“Min fru, Sophia väntar på mig…”

2014 sade inget mer utan observerade tålmodigt hur blicken hos hans soldat växlade från övergivenhet och hopplöshet till bestämdhet och jävlar anamma på bara några få sekunder. Det gällde att hitta rätt triggerpunkter hos sina mannar.

Göransson, som hade haft sin gröna keps på sig fram tills nu, tog av sig huvudbonaden och satte istället på sig sin hjälm. Stålskyddet var omsorgsfullt inlindat i trådigt nät som soldaten tillbringat åtskilliga timmar åt att fylla ut med kamouflage-plast. Några remsor hängde ned från hjälmen och påminde lite om bångstyriga hårtestar som var i vägen hela tiden.

Soldaten utbrast glatt:
“Femtio mil, det har jag cyklat en gång i tiden. Det tog inte så värst lång tid. Visst funkar cyklar fortfarande?”

För första gången i sitt liv, bad 2014 tyst till Gud :
Snälla, låt cyklarna fungera som vanligt. Snälla Gud!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *