När tiden tog slut – Kapitel 6

Tre mil är en jävla bit att gå, tänkte Madeleine när hon öppnade sin gamla garageport. Hon hade haft planer på att byta ut porten mot en sådan där hypermodern som öppnades via fjärrkontroll och som hon kunde kontrollera via en app. Hon hade kommit till den åldern i sitt liv där hon ibland glömde bort saker, eller rättare sagt inbillade sig att hon hade glömt. Därför hade hon lockats av den “smarta” garageporten som automatiskt uppdaterade henne om något var fel.

Men nu när elektriciteten hade försvunnit, var hon glad över en sådan enkel sak som en nyckel, ett lås och ett handtag att använda för att kunna öppna porten. Visserligen var den tung och behövde en del kraft för att öppna, men jämfört med det lyxiga alternativet var detta en ren lyx just nu.

I hörnet bakom hennes pistagegröna Porsche 911 Carrera RS, stod terrängcykeln som hon hade använt i så många år. Hon hade sett till att underhålla och kontrollera allt på cykeln minst en gång varannan månad, och under förra helgen hade hon kontrollerat däcktrycket, smort kedjan och finjusterat både bromsar och växlar. Cykeln var redo och hon rullade försiktigt ut den för att inte skrapa i den gröna pärlan från 1974.

Hon började dra ned porten när en tanke slog henne. I fickan på jackan hon bar, skramlade förutom nycklar till hemmet och garaget, även nycklarna till Porschen. Allt som var drivet av elektricitet verkade ha slutat funka, men gällde det även en gammal relik från början av 70-talet? Hon gick in i garaget igen och stängde denna gång porten ordentligt, men från insidan.

I mörkret famlade hon sig fram till det tyska underverkets förardörr, låste upp den och öppnade den försiktigt. Sedan gled hon in och satte sig i förarstolen, fumlade lite med tändningsnyckeln i låset och hittade sedan rätt. Nyckeln gled in i tändningslåset. Hon säkerställde att parkeringsbromsen var aktiverad, tryckte ned kopplingen och såg till att ingen växel var i. Sedan, utan att reglera choken, vred hon om nyckeln.

Startmotorn gick igång och försökte med sitt ihärdiga arbete att dra runt alla kolvarna i motorns cylindrar. Det räckte. Madeleine tillät inte motorn att starta utan nöjde sig med vetskapen att skrället fortfarande var vid liv.

Det var ett under, och bilen skulle säkert komma till nytta så småningom. Men inte nu.

Den enklaste vägen till Tyresö innebar en övning att ta sig igenom Stockholms innerstad och om läget var lika illa där som i Djursholm, var hon nog i bättre stånd att ta sig fram med sin cykel snarare än den gröna Porschen. Hon drog ur nyckeln, klev ur bilen och stängde dörren så tyst som det gick. Sedan såg hon till att låsa dörrarna på bilen och sa viskande till sig själv: jag har låst dörrarna till bilen. Hon brukade använda sin egen röst som hjälpmedel för att minnas saker som hon annars säkert skulle glömma.

Försiktigt började hon dra garageporten till öppet läge, men stannade upp när dörren släppte igenom lite av månskenet som natten bjöd på. Det räckte bra för att se lite bättre. Hon tog sig sedan fram och öppnade motorhuven på bilen. På bänken bakom henne hittade hon snabbt skiftnyckeln som hon använt under gårdagen. Hon kände sig fram i motorutrymmet tills hon lokaliserade batteriet och identifierade inom kort muttrarna som höll fast kablarna till batteriet. Hon visste att det räckte med att koppla ur en av kablarna för att bibehålla batteriets livslängd och minska risken för att det laddades ur, men hon hade glömt vilken kabel det var.

Därför tog hon det säkra före det osäkra och ägnade tio minuter åt att i mörkret koppla bort båda kablarna och bända bort dem från batteriet så att de inte riskerade att komma i kontakt med polerna. Med detta avklarat, var det dags att gå vidare med planen som bestod i att leta upp sin dotter. Försiktigt stängde hon motorhuven, begav sig åter till garageporten och stängde den långsamt. Hon såg till att låsa den och upprepade för sig själv att hon stängt och låst porten.

En, för några dagar sedan, nyfylld vattenflaska satt under ledstången på cykeln. Hon hängde på sig den tunga ryggsäcken och säkrade väskan med träsvärd vid den med några karbinhakar. Sedan tittade hon en sista gång på garaget och på sitt hem innan hon började färden mot Tyresö.

Djursholm var ganska tomt på folk och liv denna natt. Det enda som hördes var tickandet från cykelns växlar varje gång hon slutade trampa. Den svala vårvinden sköljde genom hennes hår och susade i hennes öron. På något sätt njöt hon av denna paus eller abrupta slut av allting, av alla krav och måsten.

Det slog henne att hon inte upplevt samhället så fridfullt någonsin och kunde inte skaka av sig känslan att hon faktiskt föredrog den här versionen.

Det kändes som att hon flög fram i nattmörkret. För varje släckt gatlampa hon for förbi, kände hon hoppet öka och för varje tramptag på cykeln hon tog, kände hon sig starkare. När hon efter en kort stund kom ut på Stockholmsvägen kändes det redan som om hon var på god väg. Nu återstod bara att ta sig över bron, lite söder om Danderyds sjukhus, sen började förmodligen den riktiga utmaningen. Stockholms innerstad.

Du hittar samtliga kapitel samlade i kronologisk ordning här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *