Vårt data, våra minnen, vårt arv

Eftersom jag jobbar med molnet, eller “The Cloud”, innebär det att jag har fått en rejäl släng av sleven när det kommer till t.ex. Microsofts nya korståg vilket är fokuserat kring digitalisering. Allt måste bli digitalt. Allt måste vara indexerbart och sökbart.

I dagens läge handlar vardags- och arbetslivet inte så mycket om att kunna hitta information längre; information finns i överflöd – överallt. Problemet är att hitta ett sätt att faktiskt kunna tillgodogöra sig relevant information. Därav behovet av digitalisering.

Men är vi verkligen i behov av att ha information på näthinnan eller vid våra fingertoppar? Behöver verkligen allt gå så snabbt som det gör i dagens läge? Hur kan man återfinna digital information om tusen eller tiotusen år?

I människans utveckling, finns det en verklig konstant i just utvecklingen. Vi har hela tiden lärt oss av misstag och framgång (undantaget tiden efter 2010 förmodligen), och det är på detta sätt vi har utvecklats.

Tid efter tid, har de stora civilisationerna gått under och ersatts med nya. Och det är oftast segrarna eller de överlevande som har skrivit historieböckerna som vi läser i idag. Trots detta så verkar vi aldrig lära oss av historien. Vi tror fortfarande att det bästa sättet att övervinna en makt, är att vara dem övermäktiga och mötas i krig. Suck…

Någonting som jag tror att inte många har funderat på i dagens läge, är hur vi traditionellt sett har konsumerat historia. Visst är det coolt att kolla på en Indiana Jones-film och beundras över hur Harrison Ford upptäcker gömda skatter och glömda sanningar. Men hur sjutton kommer det att se ut om några hundra eller tusen år? Vad kommer vi att lämna efter oss som en ny civilisation upptäcker? Vad lämnar vi egentligen efter oss?

Som exempel i denna lilla övning tar jag livet i molnet, levererat av PlayStation 4 och den korta demonstrationsupplevelsen som kallades P.T. Väldigt kortfattat så handlar den här historian om en av spelvärldens starkaste titlar inom skräckgenren; “Silent Hill”.

Detta lilla förhandstest av den kommande iterationen av Silent Hill blev riktigt väl emottagen av spelarna, men vad de flesta inte känner till är den enorma konflikt som stormade i spelföretaget Konami där bolaget och mannen bakom spelserien inte alls kom överens. Den inflammerade situationen blommade ut och utmynnade i ett fullskaligt krig, vilket resulterade i att titeln lades ned och togs bort av utgivaren.

Det är här vi kommer till problemet att lagra “ditt” data och dina minnen hos någon annan; en tredje part. Du vet inte helt säkert vad som kommer att hända med den. Om du har två hundra foton (framkallade bilder) liggandes i en byrålåda så vet du, även om de är osorterade och huller om buller, att de finns där någonstans. Om du är omtänksam, har du säkert förvarat negativen på ett annat ställe, ifall huset skulle brinna ned.

I fallet med speltiteln P.T. så gick det inte längre att ladda ned spelet, även om du var berättigad att göra så. Det försvann från internet helt och hållet och det enda sättet som du idag kan få uppleva det skräckfyllda äventyret, är om du kan köpa en PlayStation 4 där datat fortfarande finns lagrat på den lokala hårddisken. Din byrålåda fanns helt enkelt inte längre…

När du knäpper av hundra bilder med din iPhone, sparas fotona i mobilen och om du har någon molntjänst kopplad till den, lagras en kopia av filen i någon annans dator, i molnet. Det känns ju säkert, eller hur? Du har ju bilderna på två olika ställen, ungefär som de framkallade fotona i byrålådan och negativen i bankfacket (om nu dessa existerar fortfarande).

Jag minns fortfarande när vi städade ur min farmor och farfars hem. När vi hittade glaspositiv, alltså originalglas av minnen, tagna för mer än hundra år sedan. Vilken otrolig tidsresa det var! Vad fantastiskt att dessa bilder fortfarande levde!

I digitaliseringens era finns inget sådant längre. Vi har ersatt fysiska minnen med lättflyktigt skräp. När människor (eller någon annan ras) börjar göra utgrävningar av jorden om tio eller tjugotusen år, kommer de nog undra varför mänskligheten plötsligt upphörde att finnas någonstans runt år 2000. Det kommer nämligen inte att finnas några spår efter oss när Microsoft, Google, Facebook eller Instagram inte finns längre. Data är flyktigt, till skillnad mot hällristningar eller foton etsade i glas.

För att spä på denna accelererande nedförstur mot avgrunden, har de digitala tjänsterna dessutom kommit på en alldeles ny trend för några år sedan i och med införandet av ögonblicksdata. Alltså foton, texter och minnen som bara visas under en begränsad tid och sedan försvinner för alltid. Om nu inte någon tar en skärmdump vill säga. Men den lagras ju ändå bara i en molntjänst.

Min mor gör dock en smart sak. När hon tycker att något digitalt är värt att spara, då skriver hon ut det på papper. På så sätt kan hon titta på bilderna, läsa texterna utan att vara uppkopplad. Hon kan sitta tillsammans med sina vänner och bläddra bland kort. Hon kan stryka över meningar med en märkpenna för att minnas vissa saker ur texten. Ibland ger hon bort en utskrift till någon som hon känner, bara för att de också ska kunna läsa eller titta på något i lugn och ro.

Min mor är smart. Hon har inte bråttom att glömma bort, eller låta någon annan misslyckas med att behålla hennes minnen. Hon vet inte vad redundans mellan datacenter innebär eller varför det är viktigt att ha en backup av data. Hon vet däremot att det som är fysiskt, det består. Det går självklart att slarva bort men att det går samtidigt att återfinna med en viss mängd jävlar anamma. Sånt bryr sig inte mjukvaru- och molnjättarna om, de behöver bara uppfylla kraven i de avtalen som de själva skriver. Avtalen som du godkänner men aldrig läser.

Snälla. Var försiktig med dina minnen. Preppa för överlevnad, men också för de överlevande!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *