Här om dagen träffade jag för första gången en ”riktig” prepper över en bit mat. Målet var att förbereda ett intressant och kul samarbete (jag kommer inom kort att skriva om detta), men våra diskussioner nuddade även ett ämne som jag har nosat på lite tidigare, och som jag tänker dyka lite djupare i nu. Ämnet är såklart planering.
Som allting annat i livet, kräver framgång (och i detta fall kanske överlevnad) en plan. För att ge en bra vy över hur planen ska iscensättas, är det också viktigt att bryta ned den i delmål. Min förberedelse och mina delmål är till viss del klara, utan att jag egentligen vetat om det och även om jag i fallet nedan inte har ett konkret mål ännu.
I mitt fall handlar preppingen inte om att förbereda mig/oss för krig eller en zombieapokalyps, även om det sistnämnda var en drivande kraft för mitt uppvaknande. Förberedelsen kretsar dock kring något som jag är övertygad om att det kommer att ske någon gång i närtid; en kortare eller längre störning i vår fragila infrastruktur.
Jag läste någonstans att Stockholm snart inte har tillräckligt med el för att försörja alla hushåll, sjukhus och andra beroenden. Jag vet knappt själv vad det betyder, men förstår samtidigt att infrastrukturen för elektricitet bygger på hur mycket som kan matas i elledningarna. Samtidigt som det byggs utan dess like, ser jag inte att det dras nya elledningar runt staden, vilket visserligen kan bero på att de förmodligen grävs ned i marken. Men vad jag vill komma till egentligen är att oavsett krisläge (skapat av ofog eller av en incident), ligger elen ganska risigt till.
Utan el, blir vi snart fullständigt handikappade; internet slutar funka, mobilerna funkar inte och vi kan inte handla mat i affärerna längre. Bankomater för att ta ut kontanter ska vi inte ens prata om då de är lika utrotningshotade som telefonkioskerna i början av 2000-talet.
Min plan som jag filar på, består i två större delmoment:
- Bugga in – alltså att ta mig till mitt hem och vänta i ungefär en vecka
- Bugga ut – att ta mig och min familj ur staden till ett ”säkrare” ställe
Varför har jag gjort valet att stänga in mig i vårt hem då? Det är enkelt; jag bor i Stockholm och det räcker med att åka till jobbet en måndagsmorgon för att förstå vad som händer på vägarna vid en kris. Jag brukar skämta och säga att jag väntar i en vecka tills alla egoister har slagit ihjäl varandra och tills vägarna har blivit igentäppta. Sedan kan vi förhoppningsvis cykla ut ur staden försiktigt.
Med andra ord går det att bryta ned plan 1 i några mindre delmål:
- Ta mig hem (om jag nu inte redan är hemma)
- Ta mig in genom entrédörren (elektroniskt lås med kod eller bricka), helst utan att ta sönder dörren
- Säkerställ att alla i familjen är hemma och säkra. Gå igenom vad som har hänt och vad som behöver göras
- Se till att fylla så många kar med vatten som möjligt (om vatten fortfarande finns att tillgå)
- Ta mig till förrådet med mat, vatten och andra förnödenheter. Här har jag redan identifierat problem med en av dörrarna till bakgården, vilken också har elektroniskt kodlås
- Säkerställ omvärldsbevakning och kommunikation (vevradio, nödtelefon osv)
- Bestäm när plan 1 ska övergå till plan 2
- Vänta, ransonera, överlev
Den här metodiken fungerar förvånansvärt bra, åtminstone för mig. När jag började skriva ned punkterna ovan för plan 1, var de till en början bara fem, men blev sedan till åtta. Förmodligen utökas listan ytterligare ju längre tiden går och ju fler gånger jag går igenom den i huvudet.
Oavsett om du bor i hus eller i lägenhet, rekommenderar jag att du går igenom varje litet delmoment i vad som behöver funka för att du ska lyckas. Lek med tanken att elektriciteten är borta – hur tar du dig in i fastigheten? Vad händer om dörren med kodlås går igen bakom dig när du behöver gå utomhus?
Eftersom jag inte vet var vårat ”säkra” ställe – eller Bug Out Location (BOL) – är någonstans, har jag inte planen klar för mig när det gäller del 2. Men det kommer förhoppningsvis.
Hur har du planerat? Har jag missat något?