De hade sovit oroligt under natten. 2014 Henriksson och hans grupp hade turats om att vara eldvakt och efter att Mattias suttit sin timme, var det helt omöjligt att somna igen. De andra i tältet sov dock som klubbade grisar. Bertilsson hade som vanligt svårt att hålla sina väderspänningar för sig själv, Svensson snarkade och Nordin låg och småskrattade för sig själv.

Det verkade som att alla hans stridskamrater trodde att allt var som vanligt, åtminstone när de sov. 2014 öppnade försiktigt kaminen och stoppade in några vedträn till. Han ville inte att det skulle bli för varmt i tältet så att det påverkade sömnen för hans kamrater, men de skulle inte frysa heller. Nätterna i maj var fortfarande lynniga och just inatt visade termometern nära noll.

I höger benficka låg en nästan ny dosa Grovsnus; den lösa varianten. I vänster ficka låg ”kaninbindorna” som kapten kallade hans påsar av portionssnus. Han kände att han snart behövde lätta på trycket i urinblåsan och samtidigt kände han en längtan efter att ha något välbekant under läppen. Vad snusar man i krigstid, undrade Henriksson.

Han kollade kaminen en extra gång, reste sig försiktigt och klev tyst ut i natten.Långsamt och tyst orienterade han sig mot latringroparna en bra bit från tältet, identifierade träden bredvid ”skithålet” som de kallade den utgrävda delen där deras fasta avföring dumpades. Mattias lutade sig mot en av tallarna och drog ned gylfen. Det var något som kändes speciellt skönt med att pissa i naturen, speciellt i nattens lugn.

När 2014 var klar, drog han upp gylfen, rätade upp kroppen och vände sig om. Framför honom stod en elak, kortvuxen figur som morrade och spottade mot honom.

”Det skulle se halvbra komiskt ut om ryssen kom och stack dig i ryggen när du stod och tömde dig, lutad mot trädet va?”

Henriksson hade aldrig lyckats vänja sig vid Öhrnmarks fantastiska tajming. Alltid kom han uppsmygande bakifrån eller när man satt och sket, tänkte han.
”Inte mer komiskt än när de får den lilla kinesiska skitkniven från Rusta inkörd i halsen”. 2014 nickade mot kaptenens nacke där Henrikssons kniv befann sig, så nära att Öhrnmark kunde känna kylan från stålet mot sitt skinn.

”Det är detta jag uppskattar med dig Henriksson. Du är alltid på din vakt och tvekar inte att sätta kniven i fienden”.
”Med all respekt kapten, jag tvekar varje gång. Men jag har kontroll över mig själv. Det är det som skiljer oss från djur”

Öhrnmark skrockade lite och log, men leendet varade bara i en kort sekund. Sedan observerade 2014 att kaptenens mustasch darrade en aning.
”Henriksson. Både du och jag vet att det inte är ryssen som har invaderat, uppfattat?”
2014 nickade och kikade på sitt befäl under sin keps.
”För första gången sedan jag snattade femkronorsmynt ur farsans spargris när jag var liten, är jag rädd. Riktigt jävla rädd, Henriksson. Någonting är fruktansvärt fel. Jag har inte hört något från staben, inget från de andra kompanierna i närheten och inte ett jävla förbannat knyst från ÖB.”

Henriksson funderade tyst för sig själv om huruvida kapten Öhrnmark någonsin träffat Överbefälhavaren eller över huvud taget pratat med honom. Men på det stora spelade det ingen roll. 2014 och Öhrnmark hade tjänstgjort flertalet gånger tillsammans, både i fredsövningar men även i tjänstgöring utomlands i verkliga krigszoner. Fredrik Öhrnmark hade ljugit. Han hade varit rädd vid fler tillfällen än så; bland annat i Afghanistan 2010 där de båda hade förlorat två av sina vapenbröder.

”Kapten. Får jag tala fritt?”, frågade Henriksson.
”Självklart, Mattias”, svarade kaptenen.
”Kapten, jag har svårt att tro att detta är en krigshandling. Jag tror mer på att det handlar om ett naturfenomen som vi har utsatts för.”
”Instämmer, Henriksson! Men har du tänkt på vad en sådan här störning innebär för riket? Vårt stolta land där huvuddelen av alla människor har blivit idioter för att de har konverterats till lata jävla daggmaskar som bara vill plöja sig igenom ytterligare ett lager skit och äta upp allt?”

Ja kapten, jag förstår precis. Allt kommer att gå åt helvete…

Henriksson tänkte på familjen där hemma, mer än sextio mil bort. Han befann sig i en krigsövning i Skåne och familjen väntade säkert på honom hemma i Bromma. Livet var bra löjligt ibland. Hur fan skulle han kunna ta sig hem utan militärtransport eller flyg? Skulle han gå hela vägen? Inte en chans. Samtidigt som han stod i mörkret med sin kapten framför sig, trädde visionen och planen fram.

”Kapten! För rikets säkerhet föreslår jag att vi så snart som möjligt packar ihop och beger oss mot respektive försvarsområden för vidare manöver. Det är uppenbart att vi inte har blivit invaderade men ändå måste tillse medborgarnas säkerhet så snart vi kan. Göteborg, Malmö och Stockholm med närområden måste säkras. Jag anmäler mig som frivillig att ta befäl över gruppen som säkrar huvudstaden med omnejd!”

”Klart att du gör, du din kåta familjefar. Det är klart att du ska bege dig hemåt för att belägra huvudstaden och frugan där hemma”.
Kapten Öhrnmark skrockade glatt och Henriksson log mot honom i mörkret. Om det var något som han uppskattade med sitt befäl, så var det att han såg rakt igenom honom. Öhrnmark förstod sina underbefäl så väl.

Efter bara några timmar delade gruppen upp sig. Öhrnmark skulle färdas till fots med Bertilsson, Svenningsson, Paulsson och några andra till Malmö för att se vad som kunde göras. Fänrik Svensson tog sina fem mannar och begav sig mot Göteborg och kvar var Henriksson med spanare Nordin, sjukvårdare Vásquez och nykomligen Göransson.

Resan mot huvudstaden började till fots…