”Det här stället ser bra ut, Luca! Titta! Vildsvinen har gått fram som en dammsugare i terrängen. Hela marken är uppriven!”
Hans sexåriga son tittade på marken och log upphetsat, men sedan tittade han på sin pappa med ett höjt ögonbryn, sådär som bara han kunde.

”Pappa, vad är en dammsugare?”.
Enrique Vásquez tittade på sin son och lät ett brett leende breda ut sig över ansiktet.

”Luca, du måste förstå. När jag och mamma levde i den andra världen, var vi lurade. Vi förstod inte vad som var viktigt. Jag och mamma bodde i små fyrkantiga rum i ett jättestort hus. Många andra bodde i huset också, men våra rum var våra egna. Huset var så igenstängt att små, små delar av våra kroppar trillade av och flög runt i luften. De där små delarna bildade något som kallades damm och dammet var inte bra för oss, det fick oss att hosta och nysa.”

Han fortsatte att förklara konceptet med en dammsugare, maskinen och begreppet som var helt främmande för hans son som vuxit upp i skogen tillsammans med honom.

”Så ni andades in er själva och mådde inte bra av det?”, undrade Luca.
”Ja, precis, så kan man säga”, log Vásquez.
”Men pappa…varför bodde ni så? Det låter ju jättedumt! Varför bodde ni inte som vi gör nu? I skogen?”, fortsatte hans son.
”Mmmmm, jag vet. Och jag vet faktiskt inte varför. Förmodligen var det för att alla andra människor gjorde så, vi gjorde liksom som alla andra”.

Luca suckade och började långsamt skära av de tunna granrötterna som vildsvinen hade bökat fram. Rötterna skulle de använda som rep och annat där de behövde kunna knyta ihop saker.
Hans pappa satt på knä och bökade i den porösa jorden som luktade mustigt av näring.

”Pappa?”, frågade Luca.
”Ja, vad undrar du?”, svarade Enrique.
Luca snyftade hörbart men försökte samtidigt att hålla tårarna och hulkandet borta.
”Var det dammet som gjorde att mamma dog, pappa?”
Hans andetag blev häftigare och Enrique kunde se sin sons kropp skälva av konvulsionerna, av smärtan och av saknaden efter sin mor.

Han omfamnade sin son och drog honom nära sig. Han hade lovat sig själv att aldrig gråta framför pojken, men det där bandet som funnits i den lilla familjen var så starkt att han inte kunde låta bli utan att gråta tillsammans med honom. Nu var det bara han och Luca kvar av familjen och han hatade sin situation samtidigt som han kände sig som den lyckligaste människan i världen.

Enrique hade allt; en fantastisk son som han uppfostrat helt själv, frihet och en väldigt begränsad kontakt med det som fanns kvar av omvärlden. De levde tillsammans i en liten rödmålad stuga i närheten av Dalarna där varje natt de kunde sova mätta, var en välsignelse. För folket ”förr i tiden”, hade detta faktum nog gjort att något slags bidrag skulle vara berättigat. Men för de två männen med familjenamnet Vásquez, var det himmelriket.

”Nej, min son. Det var inte dammet som gjorde att din mamma dog. Det var djävulen som styrde en människa. En vilsen människa full av hat.”, sade Enrique till sin son och hoppades att han nöjde sig med svaret.

Men Luca var inte nöjd:
”Pappa? Jag tror inte på djävulen. Jag tror på dig och på mig. Och på blåbär och på vildsvinsstek och på lingonsaft. Och jag tror att du pratar strunt, strutssnack”, sade han.

”OK. Jag förstår vad du vill”, suckade Enrique.
”Du vill att jag fortsätter berätta om vad som hände det där året när tiden tog slut”.

Det ville Luca. Och han ville veta varför deras familj saknade en medlem.