Det finns en hel del olika medel att skydda våra lungor och kroppar. Alltifrån riktigt dyra masker som filtrerar bort asbest, virus, damm och andra skadliga partiklar till något så enkelt som en tygbit framför näsa och mun.
Men idag, under corona-året 2020, verkar kommunikationen ha blivit lite märklig, speciellt om vi endast lyssnar på det som sägs på TV. Därför tänkte jag ösa ur mig lite tankar om skydd som vi kan ha framför käften och varför det förmodligen är bra.
Jag vill starkt understryka att jag inte alls är en expert inom området, utan att jag bara skriver utefter mina egna preferenser och erfarenheter.
När det kommer till kriser och planering, är dokumentation av vardag och normalitet ett bra sätt att kartlägga. Jag började hela resan med krispärmen genom att dokumentera arbetsplatsen och dokumentera information till familjen i den händelse att jag inte är hemma när något händer.
Men det är så lätt att glömma bort de ”små” kriserna. Alltså allvarliga vardagshändelser som inte innefattar samhällsstörningar eller naturkatastrofer. Det finns ju andra saker som vi borde förbereda oss för i våra liv. Att kopiera eller dokumentera viktiga nummer, foton och handlingar som lätt kan förgås i en mindre kris som till exempel en eldsvåda.
För drygt ett år sedan, berättade jag om partnerskapet med The General Prepper. Under tiden som har gått, har vi fått möjlighet att testa mängder av överlevnadsprylar, smakat på olika maträtter och, framför allt, lärt oss en hel massa.
På vägen har mängder av möten avhandlats, vilka gett båda partnerna ett utbyte av idéer och framför allt grunden till ett riktigt bra, fortsatt givande samarbete. Faktum är att vi har trivts så bra i samarbetet, att vi nu gör något helt nytt, tillsammans!
När jag skrev del 2 i krispärmen, förstod jag inte att jag hade gjort ett misstag. Allt i den delen handlar nämligen om det som jag tyckte hade störst risk för att inträffa; ett stort strömavbrott. Vad jag inte hade tänkt på då, var att kriser kan handla om precis allt; en gasläcka, eld, strömavbrott, oroligheter i samhället och så vidare.
Det är såklart viktigt att ta en ordentlig funderare på vad som kan hända, vilka kriser som verkligen riskerar att kunna inträffa. Det är också viktigt att ha stolpa upp dessa händelser och ange dem som ”kapitel” på första sidan (ditt index). En panikslagen människa har inte tid att läsa igenom en halv roman för att läsa om hur gasen stängs av i en lägenhet. Personen behöver en väg framåt och tydliga instruktioner i hur den ska handskas med situationen.
81 dagar. Snart tre månader i frivillig, något avslappnad karantän. Jisses!
Förutom att kroppen tar ordentligt med stryk och att livet börjar te sig aningen vardagligare än vanligt, är det ”business as usual”. Det är konstigt att IT-branschen aldrig saktar ned eller lugnar ned sig. Visst finns det ett mycket större behov av teknologi för att vi ska kunna köra våra möten och sköta alla affärer men samtidigt önskar jag på något sätt att allt kan lugna ned sig lite.
Om du har börjat tänka på hemberedskap eller prepping och kanske har säkrat tillförsel eller lagring av vatten, har du säkert också identifierat nästa steg som är föda eller energi.
Vatten är nödvändigt för att vi över huvud taget ska kunna leva. Energi är lika viktigt, även om vi överlever längre utan mat. Men vi kan klara oss väldigt mycket längre utan föda än vad vi gör utan vatten, även om vi påverkas starkt av att vara hungriga.
Därför är det också viktigt att ha ett förråd med mat om en kris skulle uppstå.
Det har blivit svårare och svårare att skriva i dagboken. Inte för att livet blir svårare, utan för att det är utmanande att skriva något intressant. Det mesta har blivit en vardag, ett nytt normalläge eller ett nytt sätt att leva.
Vi har inte längre hopp om att låta vår son gå i skolan vid fler tillfällen denna termin. Visst är det tragiskt och lite ledsamt, men än så länge klarar åtminstone han av sina plikter med godkänt betyg.
Vardagen och livet är en ständig kamp. Kampen mot tristess, mot att tappa fokus och mot att förlora fästet. Nu har familjen varit samlad i över fem veckor; skilda från jobb, skola och normalitet. Den ständiga närvaron och samvaron har blivit det normala.
Även om vi har vant oss vid situationen, är läget inte normalt. Vi har kanske kommit till någon slags normalitet, men mycket annat i omvärlden delar inte vår vardag. Skolan där vår son går är ett bra exempel. De godkänner sonens frånvaro och förstår vår situation, men jag tror inte att de kan sätta sig in i vår situation riktigt ännu. För lärarna blir nog vardagen att återigen registrera sonens frånvaro. En dag till.
Hej igen! Inläggen eller dagboksbladen skriv inte lika tätt längre och just nu av en enda anledning; IT-Sverige går på högvarv! Under slutet av förra veckan och hela denna vecka har jag i princip jobbat mellan 07:30 till 23:00. Självklart med raster av promenader, umgänge med familjen och andra sysslor. Men ändå!
Microsofts tjänst för grupparbete ökade under loppet av några veckor från ett tiotal miljoner användare till 44 miljoner, något som inte ens denna ofantliga mjukvarujätte har lyckats ta höjd för.
Ännu en dag till ända. När jag insåg att veckan snart var slut, utbrast jag till hustrun:
Vet du, det är konstigt… Och jag menar inte att det är tråkigt att vara hemma hela tiden. Men det är lustigt att tiden går lika fort även om det liksom inte händer något.
