Igår begav vi oss iväg till en av Stockholms mest välbesökta gallerior, jag och sonen. Uppdraget var att införskaffa en födelsedagspresent till min älskade hustru som fyller år idag. Att ta sig till gallerian runt lunchtid var skrämmande på ett sätt, samtidigt som det var fantastiskt uppfriskande.
Huvudstaden var som vanligt vid denna tid, ganska öde. Men väl framme i gallerian möttes vi av det närmaste jag kan tänka mig komma en zombie-apokalyps. En i princip total frånvaro av folk, människor! En skön upplevelse som jag nog kommer att behålla i många år.
Vet du? Igår efter att ha kommit hem från sonens provskrivning, kände jag mig torr i halsen. Det höll på hela eftermiddagen och utvecklades till något som kanske eventuellt kändes som ett förkylningssymptom. På kvällen när resten av familjen hade somnat, var jag riktigt orolig för att jag skulle uppvisa kraftigare symptom.
Men när morgonen kom, var allt som bortblåst; symptom, oro och rädsla. Det är konstigt vad psyket kan lura oss och vad oron kan ställa till med när vi ständigt matas med, och söker upp, domedagsnyheter. Vilka problem vi har idag, 2020…
Som vanligt började arbetsdagen med att vi i vår arbetsgrupp, hade ett morgonmöte i Microsoft Teams. Tack vare de tips som jag och kollegan delade ut under gårdagen, såg vi till att använda video allihop. Så att vi fick se varandra en stund.
Jag som brukar sitta i linne med avstängd kamera, spelade ett spratt och klädde upp mig i vit skjorta och slips innan mötet började. Lite skoj måste man ju få ha med kollegorna!
Idag blir det ett kortare inlägg, mest för att jag känner mig väldigt trött så här på kvällskvisten. Det har varit ännu en dag och ännu en presskonferens rätt och slätt. Presskonferensen gav mig inte så mycket, förutom en insikt i att de som talar till oss börjar bli lite duktigare på att kommunicera.
Även om det känns skrämmande att höra talas om att många kommer att dö av viruset, är det åtminstone ett steg mot att börja tala bister sanning.
Min son ligger nu i sin säng och skrattar åt tokiga YouTube-klipp. Jag jobbar fortfarande. Så mycket av vardagen har hänt idag att jag nästan ångrar att jag skrev att ”Det känns väldigt lugnt i IT-Sverige idag” igår.
Självklart har det varit vansinnigt mycket att göra idag då. Vi har lyckats värva ytterligare en stor kund till oss och fått förfrågan av en annan, ännu större. Det blir bråda dagar för mig i arbetslivet framöver.
Måndag. I vanliga fall träffar jag mina arbetskamrater framför kaffemaskinen, gäspar och hör efter hur helgen har varit. Men inte idag. Måndag. Idag har jag varit hemma och jobbat tack vare mitt företag och vår starka ledare som redan under förra veckan bad oss att börja jobba hemifrån.
Men denna måndag har varit väldigt lugn. Jag har bara haft ett långt möte, ett fåtal email-korrespondenser samt ett telefonsamtal att hantera. Det känns väldigt lugnt i IT-Sverige idag.
Mättnad. Trötthet. Två ord som på många sätt hör ihop med söndagar. Men under dagen har jag känt mig mätt på oro, mätt på känslor och mätt på nyheter. Överallt stängs gränser och verksamheter stannar av. SAS meddelade i en presskonferens att de temporärt entledigar 90% av sin personal.
Hela jag har varit trött idag. Jag har inte orkat ta mig för något annat än att fixa lite mat och spela Zelda på familjens Switch. Men trots mättnad och trötthet, slutar inte frågorna att snurra i huvudet.
Pandemidagboken är ett fiktivt verk av de saker som jag och min familj upplever just nu i Sverige. Det finns väldigt mycket personliga känslor och värderingar i orden som följer. Tanken med denna berättelse är att du som läsare ska få en inblick i vår vardag, våra beslut och våra tankar. Ingenting i berättelsen grundar sig i fakta. Allt handlar som sagt om vår vardag, våra tankar och hur vår förberedelse står sig mot pandemin covid-19.
Jag vet inte ens var jag ska börja. Ska jag berätta att jag är skeptisk till att motståndet vi nu möter är framtaget av människor eller något som vi ärvt av djuren? Ska jag måla upp mina farhågor kring ett virus som jag ännu inte har träffat; en fientlig varelse som bara har ett mål – att överleva och att frodas.
Jag skulle kunna börja min berättelse genom att belysa mitt låga förtroende till de som styr mitt land. Vårt land. Men vi har alltid varit senfärdiga, till och med under världskrig. Så jag stoppar där.
”När mörkret faller känner jag mig lika jävla ensam som dig” Sthlm Underground
Petras välkomnade mörkret. Det var den andra dagen som han tillbringade i de ofärdiga vindsvåningarna allra längst norröver i Stockholms nordligaste del. Det luktade fortfarande gott av det kapade träet som skulle bli en del av de nya lägenheterna.
Hans vänner hade väntat på honom i flera timmar dagen innan. De inväntade lunchen som han skulle hämta från Täby centrum, en lunch som de aldrig fick avnjuta eftersom den fortfarande låg kvar i hans kraschade bil.
Känslan att gränsla en cykel var obeskrivlig för Mattias. Det var inte bara det faktum att han redan hade gått alldeles för många mil eller att han hade sovit den utmattades sömn bak i bandvagnen alldeles för många gånger.
Istället var det frihetskänslan som han uppskattade mest; känslan av att själv kunna trampa sig fram mot det mål som han mer eller mindre frivilligt hade satt framför sig. Målet som han till varje pris skulle nå.
Hemma i Bromma hade han sin familj som förmodligen väntade på honom. Inte en utmaning skulle få stå i vägen för honom, allt motstånd skulle krossas!
