Det tog en bra stund att navigera sig fram till den allra nordligaste delen av huvudstaden, men till slut stod Madeleine och Petras vid Roslagstullsrondellen. Bakom sig hade de Kräftriket och Brunnsviken, framför sig hade de storstaden med allt vad det innebar.
Petras berättade på sin charmigt brutna engelska att han var väldigt nära sitt mål nu. Vindsvåningarna som de jobbade med var bara några minuter härifrån och han frågade återigen Madeleine om hon inte ville stanna ett tag i skyddet av byggprojektet för att vila upp sig innan hon fortsatte.
”Thank you, my friend. But I have lots of energy left in me. The sun is rising and I really need to find my daughter”.
Jag tog den långa vägen hem; tillbaka mot affären där jag stod och väntade på ”grön gubbe” innan jag kom till sans och fattade att det inte skulle komma någon gubbe över huvud taget. Jag tittade ändå ordentligt åt vänster, åt höger och sedan åt vänster igen innan jag korsade Birger Jarlsgatan.
Tiggaren utanför ICA var borta sedan länge och förutom ett par vilsna själar, såg jag inte mycket till liv i min del av staden. Skönt!
Åh, saliga moder vilken härligt kaotisk situation han befann sig i nu! Alldeles nedanför motorvägen i höjd med ICA Maxi Lindhagen, stod han och log så stort som det bara gick.
Allt var precis så som han hade drömt om och önskat. Bilar stod i brand, folk grät och tjöt som stressade grisar och människorna som inte drabbats av olyckor, var helt förvirrade.
Har ert älskade internet försvunnit nu apjävlar, tänkte han för sig själv. Har elen OCKSÅ försvunnit? Vad jobbigt det måste vara för er som är så urbota korkade.
Madeleine tillbringade ett tiotal minuter tillsammans med den tacksamme mannen i Mercedesen. Han presenterade sig som Petras och var från Litauen, men arbetade som byggare i olika projekt i Stockholms innerstad.
Efter att ha plåstrat om och hjälpt honom ur bilen, frågade Madeleine vart han skulle ta vägen och om allt var bra. Petras skrattade och pekade mot staden.
Pirma padaryk darbą, o po to daryk ką nori, lady. First I do what I must, then I relax. First get to workplace to see if friends are there, then we relax and heal.
Fy fasen vad mycket skog vi har i Sverige, tänkte Henriksson när han snubblade fram över mossa och ris i den skånska skogen. Han och hans lilla trupp om sammanlagt fyra individer befann sig några kilometer söder om Hässleholm. Uppgiften just nu bestod endast i att så snabbt som möjligt anskaffa transportmedel som gav bättre utdelning när det kom till ration mellan förbrukad energi och kilometer väg de lagt bakom sig.
Löpning och marsch funkade bra ett tag, men med tanke på att de skulle ta sig från den sydligare delen av riket till det som de allra flesta idioter trodde var mitten, alltså Stockholm, gjordes bäst på annat sätt. Därför hade de alla fyra som mål att hitta varsin LTAC; Lätt Terränggående AttackCykel, som de lite mer robusta cyklarna skämtsamt kallades i hans förband.
Att cykla i tjugo till trettio kilometer i timmen slog definitivt det monotona läget att sätta en fot framför den andra. Fick de ont i bakdelen, kunde de roa sig med att marschera i tre till fem kilometer i timmen.
Jag kunde knappt tro att det var sant! Snart var jag hemma i säkerhet med min familj! Hjärtat bultade snabbare och jag kände blodet pulsera i tinningarna.
Jag hade gjort rätt val att korsa motorvägen i höjd med Hagaparkens nordligare del; övergången vars väg gick rakt mot Koppartälten. Det var visserligen tumultartade scener som utspelade sig framför mig här med, men det kändes på något sätt inte lika hotfullt och kaotiskt. Kanske var det för att jag kände igen terrängen så väl nu?
Samtidigt som jag kände av ryggsäckens skavande mer och mer, växte även osäkerheten om hur det skulle se ut i mitt kvarter. Jag var full av hopp, men på något sätt ändå väldigt osäker och orolig.
Mitt i natten hade det börjat regna. Såklart. Han befann ju sig i världens rövhål när det kom till lynnigt väder. För några år sedan hade sommaren varit så dålig att Sverige knappt tog semester över huvud taget. Under juni och juli månad hade Aron jobbat ensam på IT-företaget som hade anställt honom. Det var ett rent helvete. Telefonerna ringde konstant och meddelandena i inboxen slutade aldrig att komma.
Men det var precis innan han överlämnade sig åt sitt nya kall; att få se mänskligheten gå under och att rena modern från denna äckliga cancersvulst som Homo Sapiens Sapiens utgör.
”Nordin, Vásquez och Göransson till mig”, ropade 2014 efter morgonuppställningen. Ingen av grabbarna i hans grupp hade en aning om vad Kapten Öhrnmark och han hade diskuterat natten innan.
Nordin var en smal, men uthållig jäkel som inte hade något emot att springa några mil framför gruppen för att spana i en stund innan han återvände med en rapport om läget. Vásquez var däremot lite rund och lugn, han tyckte bättre om att sitta i bandvagnen och plåstra om skoskav än att gå några längre sträckor i skogen. Men de båda soldaterna kunde han lita på, det visste Mattias.
Göransson däremot kunde han ännu inte placera i något fack ännu. På ytan verkade det röra sig om en kunskapshungrig individ, men någonstans längre in fanns något som Henriksson inte kunde sätta fingret på. Det var inget som var fel direkt, utan snarare något som gjorde att 2014 inte klassade denna menige som soldat riktigt än.
Herregud vad löjlig hon kände sig! Madeleine stod på andra sidan bron och blickade tillbaka mot de två utmaningarna hon hade bakom sig. Mörkret i tunneln hade hon enkelt ha kunnat åtgärda genom att ta fram pannlampan som låg praktiskt tillgänglig i en av de yttersta fickorna i ryggsäcken. Själva tunneln var dessutom inte alls lång och bron över vattnet som hon kämpat sig över var ännu kortare.
Hon skrattade åt sina inbillade monsterupplevelser och sin rädsla för mörker och höjder. Hon la cykeln försiktigt vid sidan av järnvägsrälsen och gick med modiga steg ut på bron igen och kikade ned mot det mörka vattnet under henne. Plötsligt hörde hon ett av de dåliga skämt som hennes ex hade skrattat så mycket åt:
Vet du vad det är för likhet mellan en hängbro och en kille som suger av en? Det är inte förrän man tittar ned som man blir skräckslagen.
Hungern! Den där krävande, kliande, plågande hungern var tillbaka! Trots de två åren han tillbringat i diverse säkerhetsklassade anstalter, trots de hundratals timmarna av terapi och trots löften om att bättra sig och att bli en normal människa, kände han hungern igen.
Han ville plåga, han ville skada, han ville se blod igen och känna den där varma, sjuka lukten igen. Så fort elektriciteten blivit utslagen kände han lusten öka inom sig som om den hade transporterats genom ett turboaggregat och fått mångdubblad effekt.
St Görans sjukhus var mitt uppe i en renovering; en uppgradering som skulle göra allt så mycket bättre. Sensorer hade placeras överallt och skulle mäta allt från temperatur till luftfuktighet och densitet av människor. Allt skulle vara uppkopplat och styras automatiskt för att garantera en optimal sjukhusmiljö. Men ingenting fungerade längre när den älskade elen var borta.
