Det var nästan otäckt att inse hur fort jag lade mötet med den påverkade kroppsbyggaren bakom mig. Jag tyckte inte ens synd om honom och skänkte honom inte mycket mer än en kort, sista tanke. Jag var nästan halvvägs nu och trots att jag kände ryggsäcken väl efter de löpturer jag tagit med den, kände jag att den började skava på axlarna.

Mot slutet av bostadsområdet, svängde jag av tvärt åt söder och fäste blicken vid den enorma knutpunkten av järnvägsspår som dominerade stadsbilden kring Råstaområdet. Om inte tågen gick, skulle det vara en enorm fördel att hålla sig till järnvägen istället för att försöka forcera mig fram bland bilköer och desperata människor.

De hade sovit oroligt under natten. 2014 Henriksson och hans grupp hade turats om att vara eldvakt och efter att Mattias suttit sin timme, var det helt omöjligt att somna igen. De andra i tältet sov dock som klubbade grisar. Bertilsson hade som vanligt svårt att hålla sina väderspänningar för sig själv, Svensson snarkade och Nordin låg och småskrattade för sig själv.

Det verkade som att alla hans stridskamrater trodde att allt var som vanligt, åtminstone när de sov. 2014 öppnade försiktigt kaminen och stoppade in några vedträn till. Han ville inte att det skulle bli för varmt i tältet så att det påverkade sömnen för hans kamrater, men de skulle inte frysa heller. Nätterna i maj var fortfarande lynniga och just inatt visade termometern nära noll.

I höger benficka låg en nästan ny dosa Grovsnus; den lösa varianten. I vänster ficka låg ”kaninbindorna” som kapten kallade hans påsar av portionssnus. Han kände att han snart behövde lätta på trycket i urinblåsan och samtidigt kände han en längtan efter att ha något välbekant under läppen. Vad snusar man i krigstid, undrade Henriksson.

Det första som jag fick syn på längs vägen, var en krockad bil med en man som stod utanför och viftade med armarna.
”Sir! Car is on fire, can you help?” bad han.
Jag tittade på registreringsskylten och såg att bilen kom från Litauen. Bilen var en typisk modell för en lägre avlönad hantverkare; en mindre skåpbil med två platser i fronten och huvuddelen av karossytan tilldelad frakt av material.

Jag hade inget i min lilla ryggsäck som kunde hjälpa individen att släcka den lilla eld som hade brutit ut i motorutrymmet på bilen. Samtidigt kände jag ändå en vilja av att hjälpa, även om det var omöjligt.
”Sorry, I have nothing. I need to get back to my family”, utbrast jag lite för kort.

Mannen tittade på mig med sorgsna ögon, samtidigt som han gav mig ett försiktigt leende.
”Yes, family important. Go!”

Madeleine susade fram längs Stockholmsvägen på sin terrängcykel. Däcken var egentligen gjorda för skogsmark och var därför räfflade, vilket kanske inte var optimalt för underlaget hon färdades på nu. Men det konstanta vibrerande ljudet upplevde hon ändå som rogivande. Nattens kyla, blandat med den ljuvliga vårdoften, lugnade ner henne och gav henne hopp.

I höjd med Söderskogen, svängde vägen västerut och kom närmare den första punkten av oro; bron vid Inverness som sammanband Stockholm med övriga områden strax norr om staden. Kunde hon ta sig över den, var det inte så många naturliga hinder kvar på vägen. Visserligen bjöd södra delen av Stockholm på en del vattenhinder också, men av någon anledning var hon inte lika orolig över dessa.

Hon började se skyltar som pekade mot Stocksunds station och kände pulsen öka något. Hon var nära nu. I närheten av tågstationen tänkte hon ta en paus och observera läget på E18 för att skapa sig en uppfattning om vilken av broarna hon skulle korsa.

Tre mil är en jävla bit att gå, tänkte Madeleine när hon öppnade sin gamla garageport. Hon hade haft planer på att byta ut porten mot en sådan där hypermodern som öppnades via fjärrkontroll och som hon kunde kontrollera via en app. Hon hade kommit till den åldern i sitt liv där hon ibland glömde bort saker, eller rättare sagt inbillade sig att hon hade glömt. Därför hade hon lockats av den ”smarta” garageporten som automatiskt uppdaterade henne om något var fel.

Men nu när elektriciteten hade försvunnit, var hon glad över en sådan enkel sak som en nyckel, ett lås och ett handtag att använda för att kunna öppna porten. Visserligen var den tung och behövde en del kraft för att öppna, men jämfört med det lyxiga alternativet var detta en ren lyx just nu.

Jag tittade på mina kollegor i panik. Alla såg så tomma ut, så blekvita och oförstående. Ingen förstod vad som hade hänt, förutom att det inte fanns något internet längre, vare sig via det dyra Wifi-nätverket eller telefonnätet. Allt gick nu på automatik för mig. Ungefär som under brandlarmsövningarna, men med undantaget att detta inte var en övning på något sätt.

Jag böjde mig ned för att öppna min ryggsäck som stod slarvigt lutad mot ett av de nyinköpta, vita skåpen. Jag slogs av att jag fortfarande kände lukten av behandlat trä från det närmaste skåpet när jag stoppade handen i ryggsäcken. Jag fiskade försiktigt upp min lilla väska som jag alltid hade med mig, fylld med saker som behövs i alla situationer.

Det var relativt varmt ute, men jag grep ändå tag i min skaljacka, nickade mot min chef som stod snett till vänster om mig.

Ta er hem nu, jag tror inte att detta är ett normalt, vanligt strömavbrott. Se till att hälla upp vatten när ni kommer fram.

Madeleine vaknade upp, helt iskall. Hon hade tänkt att vila en liten stund på kvällen och hade öppnat fönstret för att släppa in lite av den ljuva vårluften, men hade somnat i ett varmt bubbelbad efter ett glas bubbel.

Veckan hade varit hård, men hon var alltid förberedd på utmaningar i vilken form de än uppträdde i. Under den sista arbetsdagen hade hon både hunnit med att gå en promenad klockan 05:30, skriva klart presentationen till kundmötet klockan ett, få iväg dottern till skolan och sedan till och med hunnit med en löptur innan lunchen.

All den där positiva energin försvann dock lika fort som en tidningssida, fladdrande på motorvägen. Hon var så kall att hon skakade, och hon förstod ingenting. Varför var det så kallt och mörkt?

Om internet, Twitter och kommunikation i övrigt hade fungerat, hade det nog översvämmats av teorier gällande Koronamassutkastning, CME eller varför inte ryssens invasion av Sverige. Men nu fanns det inte längre något sätt att kommunicera. Det fåtal individer som skaffat sig kommunikationsutrustning, och inte haft den igång under händelsen, fann inget annat än tomhet och statiskt brus när de försökte ratta in en radiokanal eller anropa någon via radiobandet.

Mattias hade efter en lång militärtjänstgöring, både i landets tjänst men också i utländska uppdrag, upplevt de flesta krissituationer som en människa överhuvud taget kan tänka sig att utstå. Nu låg han utsträckt i blåbärssnåret och njöt av fåglarnas ljud, mitt i skogen. Efter en skön tupplur, kände han sig som pånyttfödd igen; kroppen var utvilad, idéerna kom till honom igen och han hade till och med en plan som skulle få hans pluton att komma segrande ur övningen.

Han väntade nu otåligt på en indikation från kapten Öhrnmark, en kort radiosignal som bekräftade att de kunde upphöra med radiotystnad.

För en del andra slutade världen inte i tystnad eller i frånvaro. Runt om i landet inträffade hemska incidenter då hela elsystem sattes ur spel, exakt samtidigt. På sjukhusen upphörde plötsligt alla livsuppehållande system att fungera på en gång, reservkraftverken hann inte ens starta upp innan deras kretsar laddades ur och kortslöts.

För väldigt många, började livet om på nytt denna dag. Men för andra slutade det tvärt och utan förvarning.