När tiden tog slut – Kapitel 4

Madeleine vaknade upp, helt iskall. Hon hade tänkt att vila en liten stund på kvällen och hade öppnat fönstret för att släppa in lite av den ljuva vårluften, men hade somnat i ett varmt bubbelbad efter ett glas bubbel.

Veckan hade varit hård, men hon var alltid förberedd på utmaningar i vilken form de än uppträdde i. Under den sista arbetsdagen hade hon både hunnit med att gå en promenad klockan 05:30, skriva klart presentationen till kundmötet klockan ett, få iväg dottern till skolan och sedan till och med hunnit med en löptur innan lunchen.

All den där positiva energin försvann dock lika fort som en tidningssida, fladdrande på motorvägen. Hon var så kall att hon skakade, och hon förstod ingenting. Varför var det så kallt och mörkt?

Sakta, men skakande, reste hon sig upp ur det kalla badkaret, sträckte sig mot fönstret och stängde det varsamt. Innan fönstret gick igen helt, hörde hon fåglarnas ivriga kvittrande i nattmörkret. Blåmesarna, sparvarna och talgoxarna brydde sig inte det minsta om att allt var mörkt i samhället.

Madeleine tog en av de tjocka handdukarna som hängde på handduksvärmaren och svepte den runt sin kropp. Frottéstycket var inte alls så varmt som hon hade önskat eftersom värmaren tydligen hade gått sönder, men efter att ha gnuggat handduken hårt mot kroppen, började hon känna värme igen.

I villan bodde hon ensam varannan vecka, och varannan vecka hade hon sin älskade dotter Sara hos sig. Mor och dotter hade ett normalt liv tillsammans, ett liv fyllt av vänskap, glädje och utmaningar. Sara hade precis fyllt femton år och hade mitt i de hårda studierna upptäckt att individer av det andra könet var ganska intressanta. Tidigare hade killarna mest setts som nördar och generella idioter som bara satt hemma och ödslade sina liv på Fortnite eller hällde ut sina själar till tonerna av skrikande idioter på Youtube.

Men på senare tid hade en del av killarna i dotterns närhet omvänts, de hade liksom mognat under sommarlovet, bara under några månader. Som den omtänksamma vän och ömma moder Madeleine var, hade hon såklart lämnat en stor radie av frihet åt sin dotter att upptäcka, samtidigt som hon såg till att finnas där för att guida henne och prata med henne när det behövdes.

Sara var hennes bästa vän, det enda som fanns kvar av en svunnen, underbar tid.

Men Sara var inte hemma under den här helgen, hon var hos sin pappa i Tyresö, ungefär en halvtimmes bilfärd från Djursholm där Madeleine bodde. När hon tittade ut över den lilla delen av samhället som hon såg från sitt fönster, blev hon igen helt iskall. Inte en lampa lös, inte en bil väsnades och inte en enda människa verkade höras. Tyresö kändes helt plötligt väldigt långt borta.

Snabbt tog hon på sig de rejäla kläder som hon brukade ha på sig när hon och Sara utforskade skogen, sedan sprang hon nedför trapporna till källaren där hon hade sin utrustning och sin “Bug Out Bag”. Trots att det blev kolsvart i huset när hon äntrade delarna under mark, hittade hon. Hon hade övat rutten med slutna ögon, med ögonbindel och till och med i ett tillstånd av fullständig onykterhet. Hon var förberedd på det värsta.

Och det var något i den här situationen som verkligen fick hennes små hårstrån på armarna att ställa sig rakt upp. Något var oerhört fel. Det var alldeles för tyst!

Kängorna stod på hyllan längst ned till höger. Hon behövde inget ljus för att se dem då hela rutinen var inövad många, många gånger. Hon lyckades snöra på sig dem utan problem i totalt beckmörker, samtidigt som hon gick igenom alla delar i planen som behövde checkas av innan hon lämnade sin nuvarande boning.

  1. Hopp – jag har hopp om framtiden, jag vet hur jag ska nå alla mina mål
  2. Luft – jag andas lugnt och för närvarande känner jag inga konstiga lukter, luften verkar vara normal
  3. Vatten – jag har vatten i min ryggsäck, jag har vattenrenare och reningstabletter. Jag vet var det finns vatten på väg till nästa mål
  4. Mat – jag har mat i ryggsäcken och jag vet hur jag ska överleva med protein, kolhydrater och fetter under flera veckor

Check, check, check, check. Hon var redo att ge sig av och sprang därför uppför trätrappan till markplan. Men av någon anledning hejdade hon sig innan hon öppnade dörren och påbörjade sin färd mot dotterns nuvarande hemvist. Hon stannade upp, öppnade sin ryggsäck och tog fram den lilla vevradion som hon precis lärt känna.

Efter att ha fumlat med de små rattarna och letat efter på-knappen i några sekunder, belönades hon med vitt, statiskt brus när hon äntligen lyckades aktivera enheten. Självklart hade dottern lyssnat på “Lugna Favoriter” eller “Mix Megapol” när hon lekt prepper med mamma i vardagsrummet för några dagar sedan. Madeleine försökte därför febrilt identifiera läget för P4, men vart hon än vred, möttes hon bara av mer brus.

Världen var fylld av oljud, men ändå helt tyst.

Innan hon öppnade dörren och lämnade sitt ensamma, kalla hem, tog hon tag i sin väska med träningssvärd. Hon älskade att träna kendo och hon hade tränat så hårt och så länge nu, att hon helt enkelt inte kund lämna sin shinai och sin bokuto hemma. Kanske skulle bambu- och träsvärden komma till nytta någon gång? De vägde ju ändå inte mer än något kilo till på axeln.

Mamma är redo, mamma är på väg till dig, Sara!

Du hittar samtliga kapitel samlade i kronologisk ordning här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *