När tiden tog slut – Kapitel 5

Jag tittade på mina kollegor i panik. Alla såg så tomma ut, så blekvita och oförstående. Ingen förstod vad som hade hänt, förutom att det inte fanns något internet längre, vare sig via det dyra Wifi-nätverket eller telefonnätet. Allt gick nu på automatik för mig. Ungefär som under brandlarmsövningarna, men med undantaget att detta inte var en övning på något sätt.

Jag böjde mig ned för att öppna min ryggsäck som stod slarvigt lutad mot ett av de nyinköpta, vita skåpen. Jag slogs av att jag fortfarande kände lukten av behandlat trä från det närmaste skåpet när jag stoppade handen i ryggsäcken. Jag fiskade försiktigt upp min lilla väska som jag alltid hade med mig, fylld med saker som behövs i alla situationer.

Det var relativt varmt ute, men jag grep ändå tag i min skaljacka, nickade mot min chef som stod snett till vänster om mig.

Ta er hem nu, jag tror inte att detta är ett normalt, vanligt strömavbrott. Se till att hälla upp vatten när ni kommer fram.

Mina kollegor visste att jag hade ett udda intresse i hemberedskap och hade skrattat gott alla de gånger jag hade förklarat att jag ville se världen brinna. Eller snarare att jag var trött på samhället, egoismen och den eviga strävan efter mer av allt. Hade jag haft rätt i mina varningar?

Jag kramade om mina vänner på jobbet och vände sedan arbetsplatsen ryggen. Om detta var ett falsklarm, skulle det inte innebära något alls då jag hade gott om “plustid” på skuldkontot efter mängder av kvällsarbete. Ungefär tre meter från min arbetsplats fanns utgången till trapphuset och det tog inte många sekunder innan jag var vid dörren.

Min vana trogen, böjde jag mig framåt för att fiska upp passerkortet som hängde runt halsen. Jag tog tag i det med min högra hand och tryckte det mot läsaren som satt precis till höger om dörren. Även om hjärnan var fullt medveten om att strömmen och allt som höll samhället vid liv var borta, blev jag ändå förvånad över att inte höra pipet som indikerade att dörren var olåst och gick att öppna.

Inget pip. Inget klick från låsanordningen. Jag tittade mot mina kollegor som hade börjat röra sig i något som jag liknade vid slow motion. Jag skrattade lite nervöst och utbrast: “Typiskt, nu har jag blivit sparkad”. Sedan försvann mitt leende. Jag tryckte ned nödhandtaget hårt så att plastplomberingen flög iväg och landade på golvet.

Dörren gick att öppna och omedelbart hörde jag andra arbetskamrater ropa efter mig och fråga vad jag höll på med. Larmet skulle ju gå. Men inget larm aktiverades, inga elektroniska sirener ljöd när jag sprang nedför den vita spiraltrappan. Några få sekunder senare stod jag utanför kontoret och tvekade på huruvida jag skulle undersöka bilen eller direkt påbörja språngmarschen hemåt.

Min hjärna skrek åt mig att kontrollera bilen. Även om den inte startade fanns ju min ta-mig-hem-ryggsäck i bagaget, väskan som innehöll allt jag kunde tänkas behöva för att ta mig hem igen om jag befann mig långt från familjen. Det skulle inte ta många minuter att kontrollera fordonet och därför sprang jag till parkeringshuset där min gamla Toyota stod parkerad.

På väg mot garaget blickade jag upp mot vägen som eventuellt skulle kunna ta mig hem om bilen startade och med ens sjönk mitt hjärta som en sten. Den lilla vägsträckan utanför min arbetsplats, vägremsan som sammanbinder E18 med E4, var helt full av bilvrak. En del rök det ur, en del hade fattat eld och överallt verkade det råda kaos. Om jag hade befunnit mig uppe på vägen hade jag säkert mötts av tragiska och fasansfulla öden, men jag avstod från tanken och knuffade alla påhittade bilder åt sidan. Jag var tvungen att fokusera på planen, på målet som jag hade framför mig nu.

Jag måste ta mig hem!

Tankarna rusade genom huvudet under tiden som jag rusade mot bilen. Har min son slutat skolan nu? Kom han ut ur byggnaden? Ska han lyckas ta sig in i fastigheten även om entrédörren bara går att öppna med dörrbricka eller kod? Kommer han ihåg allt som jag har berättat för honom ifall jag inte kommer hem?

Jag famlade med fjärrkontrollen till bilen, tryckte in knappen för upplåsning hårt. Självklart hände absolut ingenting och givetvis var jag tvungen att försöka ett tiotal gånger innan hjärnan registrerade att fjärrkontrollen inte fungerade heller. Jag försökte febrilt pilla fram den lilla nyckeln till dörren som satt hårt fast i fjärrkontrollen. Nyckeln hade förmodligen vant sig vid att aldrig bli använd på rätt sätt mer än ett fåtal gånger under alla dessa år. Därför höll hon sig fast. Hårt.

När jag väl fått ut nyckeln ur kontrollen, tappade mina skakande händer den på marken och den försvann under bilen. Det var dock fortfarande såpass ljust ute, att jag kunde se den glänsa en liten bit under bilen på det cementerade underlaget. Jag lade mig på mage, sträckte ut handen efter nyckeln och fick tag på den precis i samma ögonblick som en av bilarna uppe på vägen exploderade i en högljudd smäll.

Min vana trogen, låste jag upp förardörren och satte mig i stolen. Jag fumlade med nyckeln i tändningslåset och tryckte på startknappen för motorn. Inget hände förutom att ett mekaniskt lås såg till att nyckeln fastnade i låset. Jag svor högt åt min dumhet. Bagageluckan var ju också elmanövrerad!

Skit samma! Om världen lyckades ta sig på fötter igen om några månader, skulle jag ändå sälja bilen. Jag hävde mig över till baksätet och slet sönder insynsskyddet till bagaget för att komma åt min ryggsäck. Bensindunken avgav fortfarande sin starka lukt av 95 oktanigt bränsle, men det var den mindre ryggsäcken bredvid den som jag var ute efter.

Med ryggsäcken i handen, påbörjade jag min dryga mils löptur hemåt. Tack vare vänner i prepping-kretsarna, hade jag lärt mig att det var ytterst viktigt att ha planer för allt, att ha mål och delmål. Mitt uppgift nu var att springa 11km med utrustningen jag hade bärgat. Till hemmet. Till familjen.

De första minuterna av löpning var inte speciellt påfrestande. Efter någon kilometer upptäckte jag att jag inte hade spänt fast bältet runt magen och att ryggsäcken slog hårt mot ryggslutet, men efter att ha justerat packningen kändes det bättre. Efter ungefär tio minuter kände jag dock en brännande känsla i lungorna. Jag hade sprungit alldeles för fort i min iver att komma hem. Allt för att stävja min oro och för att minska min ångest.

Jag försökte i det yttersta att sänka tempot till mitt normala, vilket kretsade runt 170 till 180 steg i minuten. Efter en stund återgick pulsen till normalt arbetstempo och jag hade inte längre några problem med vare sig backar eller hastigheten.

Jag hade sprungit i Ursviksområdet många gånger tidigare och älskade verkligen området. Det erbjöds både sköna backar och trevlig natur. Men just idag struntade jag dock i allt som stavades njutning eller fritid. Jag genade genom blåbärsris och mellan tallar så fort jag fick tillfälle. Jag ville bara ta mig igenom skogen för att hitta min väg hem igen.

I den sista nedförsbacken innan målrakan där jag skulle avvika och börja springa på väg igen, kom jag ikapp en äldre man som uppenbarligen njöt av att springa i långsamt tempo genom den vackra skogen. När jag sprang förbi honom, tittade jag mot hans ansikte, identifierade de trådlösa Apple-lurarna i öronen och ropade:

Spring hem istället! Ta hand om din familj. Allt håller på att gå åt helvete!

Den äldre mannen hade ett pannband runt huvudet och han log först åt mig innan han förstod vad jag skrek till honom. Jag iakttog honom när jag lämnade honom bakom mig. Mannen saktade ned tempot och började gestikulera vilt med händerna och armarna. Till en början förstod jag inte vad han höll på med eller vad han menade. Men efter några sekunder slog det mig. Han trodde att jag var helt galen.

Nu var jag i mål, åtminstone när det gällde löpturen i skogen. Träffande nog, fanns det även en linje för målgång på spåret som jag följt för att ta mig igenom skogen. En etapp avklarad, nu återstod bara löpningen genom de bebyggda områdena. Adrenalinet pumpade på lite extra och jag kände att sinnena blev förhöjda när jag närmade mig det första vägavsnittet. Det stod bilar lite överallt men kaoset var inte lika utbrett här som i Kista.

Du hittar samtliga kapitel samlade i kronologisk ordning här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *