För en del andra slutade världen inte i tystnad eller i frånvaro. Runt om i landet inträffade hemska incidenter då hela elsystem sattes ur spel, exakt samtidigt. På sjukhusen upphörde plötsligt alla livsuppehållande system att fungera på en gång, reservkraftverken hann inte ens starta upp innan deras kretsar laddades ur och kortslöts.

För väldigt många, började livet om på nytt denna dag. Men för andra slutade det tvärt och utan förvarning.

Jag hade länge längtat efter ett liv alldeles för mig själv. Ett liv som bara innehöll min familj och mina allra närmaste vänner. Ett liv som fullkomligt och totalt exkluderade idioter, maktgalna egoister och egoister överlag. Föga anade jag att världen som jag om några dagar skulle tvingas in i, skulle vara fylld av de som jag avskydde allra mest. Och nya individer som jag inom kort skulle klassa som riktiga vänner.

Det var inte så värst lång tid sedan jag vaknade till liv och insåg att världen inom kort skulle förändras. Den ekonomiskt centrerade livsstilen skulle inom kort falla på sina egna ben, eller på sina egna deviser. Allt som vi bedyrade i samhället, skulle visa sig vara helt meningslöst och tomt. Tomt från medlidande, medmänsklighet och igenkännande.

Även om jag längtade efter ett nytt liv som var befriat från virtuella måsten och påhittade regler som inte följdes av andra än de som inte hittat på dem, kunde jag inte direkt påstå att jag längtade efter en fullständig nystart. Men en nystart och en helt ny kamp var vad som väntade mig. Och min familj.