En preppers liv är överfullt av väskor och ryggsäckar. Det ska finnas en EDC (Every Day Carry) med prylar som du alltid ska ha vid din sida, en Go Bag för paniksituationer och en Bug Out Bag för när situationen i ditt närområde är så illa att du måste lämna hemmet.
Men med tanke på att de flesta av oss tillbringar huvuddelen av våra liv på jobbet, eller åtminstone borta från hemmet, skulle jag vilja påstå att en Go Home Bag är det absolut viktigaste för mig; alltså väskan som innehåller det du behöver för att ta dig hem.
Årets julkalender var uppskattad av ganska många som följer bloggen och även om det låg väldigt mycket arbete bakom serien, var den en ren glädje att skapa.
Att utmana hjärnan varje dag att hitta på något nytt, att göra research på nätet och att hitta på eller komma ihåg egna användningsområden, väckte slumrande delar av hjärnan.
Sedan 2016, har profilerna bakom den erkända bloggen Par i Prepp, uppmärksammat individer som ”gjort något särskilt för antingen sin egen preppsituation eller den svenska scenen för prepping och hemberedskap i sin helhet”.
Så hände också i år. Och faktum är att jag inte hade en aning om företeelsen förrän för ett tag sedan då jag såg en tweet om att juryn hade enats om ”det Stora Prepperpriset till Alfred Nobels minne”.
Den 21 februari postade vi vårt allra första inlägg här på bloggen och sedan dess har det blivit en hel del tankar, information och test som har publicerats.
Nu har vi (i och med denna bloggpost) kommit upp i hela 100 inlägg och vi ser att mängden besökare ökar för varje vecka som går, något som värmer väldigt mycket. Intresset för hemberedskap växer och i och med det, förhoppningsvis även själva beredskapen i hemmet.
Om du har förberett dig för en kris, eller ”preppat” ett tag, märker du säkert av några saker som har förändrats i din personlighet. Att vara beredd är ett tungt ok att bära, speciellt om du som jag har börjat analysera samhällets strukturer och brister.
Det är lätt att börja se allt i grått eller svart när du väl kommer till insikt över hur sårbara vi är och hur nära en kris vi faktiskt är. Därför tänkte jag ge några tips på hur du kan bibehålla en hög beredskap men ändå ha kul under tiden. Jag tänkte även berätta om vår syn på hur friluftsliv och hur vi ser att den samspelar med beredskap.
När sonen efter lunchen en söndag, helt plötsligt utbrister; pappa, skulle vi inte ut och ”preppa” idag, finns det inte mycket annat att göra än att ta grejerna och springa ut.
Vad som var bra med den här övningen var att vi inte hann förbereda oss. I backspegeln ser jag det som ett test på att vi är förberedda. Vi kontrollerade ingen packning och vi vände inte tillbaka för att vi hade glömt något. Söndagsäventyret satte igång vare sig vi hade förberett oss eller inte.
Om du är en inbiten prepper eller om du är nybörjare och har seglat omkring lite på den vilda webben, lär du säkert ha hört uttrycket många gånger förut. Men om du är en nybörjare, eller kanske egentligen inte alls klassar dig som prepper, utan mest bara vill bli lite mer förberedd, kanske du inte känner till de många akronymer som du läser om.
En EDC är i korthet ett samlingsnamn för en liten väska eller låda som du har i närheten av dig varje dag. Tanken är att du ska fylla den med saker som tar liten plats och som är absolut nödvändiga för att klara av små kriser med enkelhet och större kriser lite mer förberedd.
Det känns fortfarande som att prepping, eller förberedelse, inför något som kanske inte kommer att hända, anses väldigt fjärran för många i vårt land. Visst pratas det om krisberedskap i media och visst höjs medborgarnas insikt i sårbarheten i vårt samhälle en gnutta.
För mig personligen har insikten betytt så mycket, både när det kommer till förståelsen av vad som kommer att hända om vi helt plötsligt blir utan el, men även större fynd när det kommer till lärdomen av mig själv och hur jag fungerar och tänker som människa.
Den viktigaste lärdomen jag har upptäckt, är ändå den om hur jag ska kunna förbereda mitt barn för att agera på rätt sätt och att inte bli rädd om något händer.
I söndags begav jag mig ut tillsammans med sonen, hans kompis med mamma, ut på en kortare trekking-tur längs Sörmlandsleden. Till en början var det tjo och tjim men redan efter ett tiotal minuter började det som jag vill kalla vid ”den barnsliga klagan”. Det var tur att vi gick längs med klippor och vatten…
Det började bli tungt att bära packningen och fötterna började kännas av. Så vad gör man som vuxen prepper i detta läge? Jo, man analyserar och försöker förbättra till nästa gång så klart!
Hejsan allihopa det är jag Maxi här igen och idag ska jag berätta om varför jag tycker att livet i skogen är så kul!
När jag vaknar på morgonen och vet att vi ska ut i skogen så blir jag glad och oftast klarvaken av all positiv energi inombords tycker jag. Men det jag inte tycker om är att det ibland blir jobbigt av alla flugor som jag tror är getingar (jag hatar getingar eftersom att jag vill inte bli stucken).
