Det känns fortfarande som att prepping, eller förberedelse, inför något som kanske inte kommer att hända, anses väldigt fjärran för många i vårt land. Visst pratas det om krisberedskap i media och visst höjs medborgarnas insikt i sårbarheten i vårt samhälle en gnutta.
För mig personligen har insikten betytt så mycket, både när det kommer till förståelsen av vad som kommer att hända om vi helt plötsligt blir utan el, men även större fynd när det kommer till lärdomen av mig själv och hur jag fungerar och tänker som människa.
Den viktigaste lärdomen jag har upptäckt, är ändå den om hur jag ska kunna förbereda mitt barn för att agera på rätt sätt och att inte bli rädd om något händer.
Jag tog den långa vägen hem; tillbaka mot affären där jag stod och väntade på “grön gubbe” innan jag kom till sans och fattade att det inte skulle komma någon gubbe över huvud taget. Jag tittade ändå ordentligt åt vänster, åt höger och sedan åt vänster igen innan jag korsade Birger Jarlsgatan.
Tiggaren utanför ICA var borta sedan länge och förutom ett par vilsna själar, såg jag inte mycket till liv i min del av staden. Skönt!
Åh, saliga moder vilken härligt kaotisk situation han befann sig i nu! Alldeles nedanför motorvägen i höjd med ICA Maxi Lindhagen, stod han och log så stort som det bara gick.
Allt var precis så som han hade drömt om och önskat. Bilar stod i brand, folk grät och tjöt som stressade grisar och människorna som inte drabbats av olyckor, var helt förvirrade.
Har ert älskade internet försvunnit nu apjävlar, tänkte han för sig själv. Har elen OCKSÅ försvunnit? Vad jobbigt det måste vara för er som är så urbota korkade.
I söndags begav jag mig ut tillsammans med sonen, hans kompis med mamma, ut på en kortare trekking-tur längs Sörmlandsleden. Till en början var det tjo och tjim men redan efter ett tiotal minuter började det som jag vill kalla vid “den barnsliga klagan”. Det var tur att vi gick längs med klippor och vatten…
Det började bli tungt att bära packningen och fötterna började kännas av. Så vad gör man som vuxen prepper i detta läge? Jo, man analyserar och försöker förbättra till nästa gång så klart!
Madeleine tillbringade ett tiotal minuter tillsammans med den tacksamme mannen i Mercedesen. Han presenterade sig som Petras och var från Litauen, men arbetade som byggare i olika projekt i Stockholms innerstad.
Efter att ha plåstrat om och hjälpt honom ur bilen, frågade Madeleine vart han skulle ta vägen och om allt var bra. Petras skrattade och pekade mot staden.
Pirma padaryk darbą, o po to daryk ką nori, lady. First I do what I must, then I relax. First get to workplace to see if friends are there, then we relax and heal.
Det är inte många skrivna verk som kan få mig att bli djupt deprimerad. De som tidigare har lyckats, har handlat om förtryck mot barn och mänsklig vidrighet. Men David Jonstad har lyckats väldigt väl med att trycka ned mig djupt ned i skorna. På ett bra sätt.
För cirka fem eller tio år sedan brukade jag skämta med mina kamrater och kollegor att jorden säkert går under snart eftersom det producerades så bra, underhållande saker. Filmerna blev fantastiska, TV-serierna likaså. Det skapades fantastiskt banbrytande musik och konsol- och datorspel ska vi inte ens börja prata om.
Tanken har hållit sig kvar i mitt medvetande och det är inte förrän efter att ha läst Jonstads bok, som jag förstår att jag förmodligen hade rätt. Förmodligen går inte jorden under, men världen – alltså det som är vår verklighet idag. Den ligger riktigt risigt till.
Fy fasen vad mycket skog vi har i Sverige, tänkte Henriksson när han snubblade fram över mossa och ris i den skånska skogen. Han och hans lilla trupp om sammanlagt fyra individer befann sig några kilometer söder om Hässleholm. Uppgiften just nu bestod endast i att så snabbt som möjligt anskaffa transportmedel som gav bättre utdelning när det kom till ration mellan förbrukad energi och kilometer väg de lagt bakom sig.
Löpning och marsch funkade bra ett tag, men med tanke på att de skulle ta sig från den sydligare delen av riket till det som de allra flesta idioter trodde var mitten, alltså Stockholm, gjordes bäst på annat sätt. Därför hade de alla fyra som mål att hitta varsin LTAC; Lätt Terränggående AttackCykel, som de lite mer robusta cyklarna skämtsamt kallades i hans förband.
Att cykla i tjugo till trettio kilometer i timmen slog definitivt det monotona läget att sätta en fot framför den andra. Fick de ont i bakdelen, kunde de roa sig med att marschera i tre till fem kilometer i timmen.
Hejsan allihopa det är jag Maxi här igen och idag ska jag berätta om varför jag tycker att livet i skogen är så kul!
När jag vaknar på morgonen och vet att vi ska ut i skogen så blir jag glad och oftast klarvaken av all positiv energi inombords tycker jag. Men det jag inte tycker om är att det ibland blir jobbigt av alla flugor som jag tror är getingar (jag hatar getingar eftersom att jag vill inte bli stucken).
Jag kunde knappt tro att det var sant! Snart var jag hemma i säkerhet med min familj! Hjärtat bultade snabbare och jag kände blodet pulsera i tinningarna.
Jag hade gjort rätt val att korsa motorvägen i höjd med Hagaparkens nordligare del; övergången vars väg gick rakt mot Koppartälten. Det var visserligen tumultartade scener som utspelade sig framför mig här med, men det kändes på något sätt inte lika hotfullt och kaotiskt. Kanske var det för att jag kände igen terrängen så väl nu?
Samtidigt som jag kände av ryggsäckens skavande mer och mer, växte även osäkerheten om hur det skulle se ut i mitt kvarter. Jag var full av hopp, men på något sätt ändå väldigt osäker och orolig.
När jag läste igenom boken Bli en zombieöverlevnadsexpert, slog det mig att det inte är lätt att förbereda för allt, speciellt inte för en tokig individ som mig själv. Jag började ju nämligen resan genom att förbereda för en zombieapokalyps.
Men något rudimentärt som Herman Geijer och Claes Tovetjärn tar upp i boken, skriven för våra yngre överlevare, är att det är viktigt att fundera på vad en kris faktiskt är. En av övningarna i boken är för barnen att fundera på vad en kris är i deras värld.
Detta fick mig att fundera på vad jag egentligen preppar inför; är det verkligen en zombieinvasion?
