I mitt förra inlägg skrev jag om mina tankar kring hur jag ska ta mig hem från min arbetsplats. Detta scenario är det mest troliga, baserat på mängden tid jag tillbringar där, men idag är jag lagom trött efter ett kundbesök till Malmö. Därför tänkte jag börja spåna lite på vad jag behöver tänka på om AGÅH (krisen kommer) när jag är längre bort ifrån hemmet.
Denna övning blir riktigt svår eftersom den innehåller planering som sträcker sig över många dagar, men jag tänkte ta tillfället i akt och förbereda för flera andra inlägg, eller förgreningar så att säga.
Det sägs att Ingemar Stenmark en gång har sagt ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag” och jag anser att det ligger väldigt mycket i det. Det gäller i princip allt; kundrelationer, framgång, kampsporter och såklart prepping.
Än så länge så har vi i Sverige varit välsignade med en frånvaro av riktigt stora kriser, men det är ju när det är som lugnast och mest fridfullt som vi har de bästa förutsättningarna att förbereda oss inför sämre tider.
På senare tid har jag pausat tankarna i att bygga en robust Bug Out Bag (BOB) eftersom jag har insett att jag först måste komma hem innan familjen kan bugga ut, eller fly staden som vi bor i. Jag har istället riktat mitt fokus mot att lösa den allra första utmaningen vilken består i att komma hem så fort som möjligt, och utan att utsätta mig för risker.
Uttrycket SHTF (Shit Hits The Fan) är ett välbekant begrepp i prepper-kretsar. Översatt till svenska blir det för enkelhetens skull STF (Skiten Träffar Fläkten) eller kanske i grövre ordalag AGÅH (Allt Går Åt Helvete). Oavsett språkval eller grovhet i tonen, handlar detta om det scenario där våra värsta farhågor besannas, eller där krisen är ett faktum på något sätt.
I denna serie av artiklar har jag valt att utgå från min berättelse ”När tiden tog slut”, som faktiskt är en resa i min utveckling som prepper, men som även gör att jag faktiskt tänker efter några extra gånger när jag planerar för eventuella händelser som kan inträffa.
Men innan jag dyker ned i planering och de reaktiva handlingarna i ett AGÅH-scenario (ja, jag tänker banne mig använda denna förkortning nu!), tänkte jag ta ett steg tillbaka och fundera lite kring hur jag kan identifiera saker som sker runt omkring oss och använda det som en slags temperaturmätare för när det är dags att börja förbereda sig på riktigt.
Det är många som säger att prepping handlar lika mycket om att lära känna sina grannar och att identifiera vilka det går att lita på i en kris. Och som en nybörjare inom förberedelser, hemberedskap och prepping – allt vad det nu heter – är jag tacksam för all hjälp jag kan få.
Internet, och i synnerhet Twitter (#prepperSE) har fått mig att inse att det finns enormt många hjälpsamma individer runt mig som jag inte visste om, men som faktiskt finns där. En svensk prepper hjälper andra likasinnade hela tiden!
Det första som jag fick syn på längs vägen, var en krockad bil med en man som stod utanför och viftade med armarna. ”Sir! Car is on fire, can you help?” bad han. Jag tittade på registreringsskylten och såg att bilen kom från Litauen. Bilen var en typisk modell för en lägre avlönad hantverkare; en mindre skåpbil med två platser i fronten och huvuddelen av karossytan tilldelad frakt av material.
Jag hade inget i min lilla ryggsäck som kunde hjälpa individen att släcka den lilla eld som hade brutit ut i motorutrymmet på bilen. Samtidigt kände jag ändå en vilja av att hjälpa, även om det var omöjligt. ”Sorry, I have nothing. I need to get back to my family”, utbrast jag lite för kort.
Mannen tittade på mig med sorgsna ögon, samtidigt som han gav mig ett försiktigt leende. ”Yes, family important. Go!”
I skrivande stund håller jag på att författa en serie inlägg som baserar sig på de fiktiva händelser som utspelas i min lilla berättelse ”När tiden tog slut”. Berättelsen i sig bygger mycket på mitt uppvaknande som människa när det kommer till förberedelser inför mindre eller större kriser.
Min plan om något händer är ganska enkel; jag ska ta mig hem och se till att min familj är säker samt säkra hushållet. Men varje plan bygger såklart på observation, inventering (eller kartläggande) och övning för att den ska hålla i ett skarpt läge.
Därför tänkte jag delge er min allra första checklista. Några punkter som handlar om er arbetsplats, eller det ställe som ni troligen befinner er på under dagtid (om detta är utanför hemmet).
Madeleine susade fram längs Stockholmsvägen på sin terrängcykel. Däcken var egentligen gjorda för skogsmark och var därför räfflade, vilket kanske inte var optimalt för underlaget hon färdades på nu. Men det konstanta vibrerande ljudet upplevde hon ändå som rogivande. Nattens kyla, blandat med den ljuvliga vårdoften, lugnade ner henne och gav henne hopp.
I höjd med Söderskogen, svängde vägen västerut och kom närmare den första punkten av oro; bron vid Inverness som sammanband Stockholm med övriga områden strax norr om staden. Kunde hon ta sig över den, var det inte så många naturliga hinder kvar på vägen. Visserligen bjöd södra delen av Stockholm på en del vattenhinder också, men av någon anledning var hon inte lika orolig över dessa.
Hon började se skyltar som pekade mot Stocksunds station och kände pulsen öka något. Hon var nära nu. I närheten av tågstationen tänkte hon ta en paus och observera läget på E18 för att skapa sig en uppfattning om vilken av broarna hon skulle korsa.
”Hörde du inte vad jag sa, Henriksson? Ryssen har invaderat!” 2014 bet sig i läppen för att inte börja skratta, han kände magens konvulsioner men kämpade emot. Efter några sekunders kamp lyckades han bekämpa kroppens vilja att ge efter för skrattanfallet, men leendet kunde han inte dölja.
”Vad är det som är så jävla roligt Henriksson, tycker du att det är roande att vi snart är i krig?” Mattias harklade sig och försökte tvinga ned leendet. Öhrnmark skyllde alltid allting på Ryssland och det var verkligen inte första gången han hade hört kaptenen yttra sig om invasionen från öst.
”Nej kapten, jag tycker inte att det är roligt. Men är du säker på att detta är en invasion?”
Tre mil är en jävla bit att gå, tänkte Madeleine när hon öppnade sin gamla garageport. Hon hade haft planer på att byta ut porten mot en sådan där hypermodern som öppnades via fjärrkontroll och som hon kunde kontrollera via en app. Hon hade kommit till den åldern i sitt liv där hon ibland glömde bort saker, eller rättare sagt inbillade sig att hon hade glömt. Därför hade hon lockats av den ”smarta” garageporten som automatiskt uppdaterade henne om något var fel.
Men nu när elektriciteten hade försvunnit, var hon glad över en sådan enkel sak som en nyckel, ett lås och ett handtag att använda för att kunna öppna porten. Visserligen var den tung och behövde en del kraft för att öppna, men jämfört med det lyxiga alternativet var detta en ren lyx just nu.
För mig som bor i centrala delarna av en storstad, handlar den första delen av förberedelse om att säkerställa att vi kan leva relativt bra i vår lägenhet ett tag om nu något stort skulle hända.
Vi har länge lagat mat med gasspis och trivs väldigt väl med detta tillredningssätt, och jag vet faktiskt inte vad som kommer hända med stadsgasen om elen slutar att levereras till stadsnätet. Förmodligen slutar den att funka som det mesta? För att inte behöva grilla på balkongen vareviga dag, har jag därför införskaffat ett sådant där billigt gaskök som Biltema och Jula säljer.
Jag har ännu inte hunnit testa det, men nu fick jag möjligheten att utvärdera ett lite bättre kök och tog därför chansen. Det kostar visserligen 10 gånger mer än det som jag har i prepperförrådet, men Primus Kinjia känns ändå som att det är värt kosingen.
