Det finns en hel del olika medel att skydda våra lungor och kroppar. Alltifrån riktigt dyra masker som filtrerar bort asbest, virus, damm och andra skadliga partiklar till något så enkelt som en tygbit framför näsa och mun.
Men idag, under corona-året 2020, verkar kommunikationen ha blivit lite märklig, speciellt om vi endast lyssnar på det som sägs på TV. Därför tänkte jag ösa ur mig lite tankar om skydd som vi kan ha framför käften och varför det förmodligen är bra.
Jag vill starkt understryka att jag inte alls är en expert inom området, utan att jag bara skriver utefter mina egna preferenser och erfarenheter.
Hej igen! Inläggen eller dagboksbladen skriv inte lika tätt längre och just nu av en enda anledning; IT-Sverige går på högvarv! Under slutet av förra veckan och hela denna vecka har jag i princip jobbat mellan 07:30 till 23:00. Självklart med raster av promenader, umgänge med familjen och andra sysslor. Men ändå!
Microsofts tjänst för grupparbete ökade under loppet av några veckor från ett tiotal miljoner användare till 44 miljoner, något som inte ens denna ofantliga mjukvarujätte har lyckats ta höjd för.
Ännu en dag till ända. När jag insåg att veckan snart var slut, utbrast jag till hustrun:
Vet du, det är konstigt… Och jag menar inte att det är tråkigt att vara hemma hela tiden. Men det är lustigt att tiden går lika fort även om det liksom inte händer något.
Hej hej, hallå dagboken! Finns det något som heter pandemi-slentrian? Alltså den där känslan när man är så fruktansvärt trött på all skit, att man önskar att något nytt kunde hända. I familjen känner vi så nu i alla fall efter 19 dagar.
Men trots att livet känns blasé, trots att vi är oändligt trötta på att vara hemma och trots att det börjar kännas som måndag hela veckan snarare än lördag hela veckan, finns fienden där. Den väntar tålmodigt.
Så var det fredag igen. En ny dag med allt vad det innebär i form av arbete, presskonferens för att lugna oss, att handla för helgen och försöka hinna med arbetet mellan allt detta.
Vi brukar bege oss en bra bit utanför staden för att handla inför kommande vecka och så gjorde vi också idag. Hyllorna på ICA Maxi i Nacka, gapade fortfarande tomma, åtminstone i avdelningarna för bakning. Vårat lager av Manitoba Cream-mjöl har tagit slut och jag ville därför fylla på det så snart som möjligt. Men det visade sig vara lönlöst idag. Bättre lycka på att annat ställe.
Igår skrev jag inget inlägg. Det berodde på att jag somnade bredvid sonen strax efter klockan 21:00. Jag vaknade halv ett och funderade på om jag skulle skriva några rader men orkade inte utan somnade om.
Idag har det varit full fart under förmiddagen dock. Mängder av möten som har fått min MacBook att koka över av hetta. Sedan har det formligen rasat in e-mail att ta hand om. Det känns som att IT-Sverige tog en paus under förra veckan, men har återgått till full fart igen nu.
När det gäller smygande krissituationer eller samhällskollapser, beskrivs företeelsen ofta med ett exempel vilket kretsar kring en groda och en kastrull med kokande vatten. Om du släpper grodan i kastrullen med kokande vatten, kommer den att bli chockad och skadad, men den kommer omedelbart hoppa ur kastrullen.
Men om du låter grodan simma runt i kastrullen när vattnet är ljummet, och sedan öka värmen successivt , kommer den inte att märka av situationen förrän det är för sent. Den blir kokt och dör efter en stund. Detta scenario påminner en del om det som jag upplever i samhället just nu.
Igår begav vi oss iväg till en av Stockholms mest välbesökta gallerior, jag och sonen. Uppdraget var att införskaffa en födelsedagspresent till min älskade hustru som fyller år idag. Att ta sig till gallerian runt lunchtid var skrämmande på ett sätt, samtidigt som det var fantastiskt uppfriskande.
Huvudstaden var som vanligt vid denna tid, ganska öde. Men väl framme i gallerian möttes vi av det närmaste jag kan tänka mig komma en zombie-apokalyps. En i princip total frånvaro av folk, människor! En skön upplevelse som jag nog kommer att behålla i många år.
Vet du? Igår efter att ha kommit hem från sonens provskrivning, kände jag mig torr i halsen. Det höll på hela eftermiddagen och utvecklades till något som kanske eventuellt kändes som ett förkylningssymptom. På kvällen när resten av familjen hade somnat, var jag riktigt orolig för att jag skulle uppvisa kraftigare symptom.
Men när morgonen kom, var allt som bortblåst; symptom, oro och rädsla. Det är konstigt vad psyket kan lura oss och vad oron kan ställa till med när vi ständigt matas med, och söker upp, domedagsnyheter. Vilka problem vi har idag, 2020…
Som vanligt började arbetsdagen med att vi i vår arbetsgrupp, hade ett morgonmöte i Microsoft Teams. Tack vare de tips som jag och kollegan delade ut under gårdagen, såg vi till att använda video allihop. Så att vi fick se varandra en stund.
Jag som brukar sitta i linne med avstängd kamera, spelade ett spratt och klädde upp mig i vit skjorta och slips innan mötet började. Lite skoj måste man ju få ha med kollegorna!
