Madeleine vaknade upp, helt iskall. Hon hade tänkt att vila en liten stund på kvällen och hade öppnat fönstret för att släppa in lite av den ljuva vårluften, men hade somnat i ett varmt bubbelbad efter ett glas bubbel.

Veckan hade varit hård, men hon var alltid förberedd på utmaningar i vilken form de än uppträdde i. Under den sista arbetsdagen hade hon både hunnit med att gå en promenad klockan 05:30, skriva klart presentationen till kundmötet klockan ett, få iväg dottern till skolan och sedan till och med hunnit med en löptur innan lunchen.

All den där positiva energin försvann dock lika fort som en tidningssida, fladdrande på motorvägen. Hon var så kall att hon skakade, och hon förstod ingenting. Varför var det så kallt och mörkt?

Om internet, Twitter och kommunikation i övrigt hade fungerat, hade det nog översvämmats av teorier gällande Koronamassutkastning, CME eller varför inte ryssens invasion av Sverige. Men nu fanns det inte längre något sätt att kommunicera. Det fåtal individer som skaffat sig kommunikationsutrustning, och inte haft den igång under händelsen, fann inget annat än tomhet och statiskt brus när de försökte ratta in en radiokanal eller anropa någon via radiobandet.

Mattias hade efter en lång militärtjänstgöring, både i landets tjänst men också i utländska uppdrag, upplevt de flesta krissituationer som en människa överhuvud taget kan tänka sig att utstå. Nu låg han utsträckt i blåbärssnåret och njöt av fåglarnas ljud, mitt i skogen. Efter en skön tupplur, kände han sig som pånyttfödd igen; kroppen var utvilad, idéerna kom till honom igen och han hade till och med en plan som skulle få hans pluton att komma segrande ur övningen.

Han väntade nu otåligt på en indikation från kapten Öhrnmark, en kort radiosignal som bekräftade att de kunde upphöra med radiotystnad.

För en del andra slutade världen inte i tystnad eller i frånvaro. Runt om i landet inträffade hemska incidenter då hela elsystem sattes ur spel, exakt samtidigt. På sjukhusen upphörde plötsligt alla livsuppehållande system att fungera på en gång, reservkraftverken hann inte ens starta upp innan deras kretsar laddades ur och kortslöts.

För väldigt många, började livet om på nytt denna dag. Men för andra slutade det tvärt och utan förvarning.

Jag hade länge längtat efter ett liv alldeles för mig själv. Ett liv som bara innehöll min familj och mina allra närmaste vänner. Ett liv som fullkomligt och totalt exkluderade idioter, maktgalna egoister och egoister överlag. Föga anade jag att världen som jag om några dagar skulle tvingas in i, skulle vara fylld av de som jag avskydde allra mest. Och nya individer som jag inom kort skulle klassa som riktiga vänner.

Det var inte så värst lång tid sedan jag vaknade till liv och insåg att världen inom kort skulle förändras. Den ekonomiskt centrerade livsstilen skulle inom kort falla på sina egna ben, eller på sina egna deviser. Allt som vi bedyrade i samhället, skulle visa sig vara helt meningslöst och tomt. Tomt från medlidande, medmänsklighet och igenkännande.

Även om jag längtade efter ett nytt liv som var befriat från virtuella måsten och påhittade regler som inte följdes av andra än de som inte hittat på dem, kunde jag inte direkt påstå att jag längtade efter en fullständig nystart. Men en nystart och en helt ny kamp var vad som väntade mig. Och min familj.