Jag kunde knappt tro att det var sant! Snart var jag hemma i säkerhet med min familj! Hjärtat bultade snabbare och jag kände blodet pulsera i tinningarna.

Jag hade gjort rätt val att korsa motorvägen i höjd med Hagaparkens nordligare del; övergången vars väg gick rakt mot Koppartälten. Det var visserligen tumultartade scener som utspelade sig framför mig här med, men det kändes på något sätt inte lika hotfullt och kaotiskt. Kanske var det för att jag kände igen terrängen så väl nu?

Samtidigt som jag kände av ryggsäckens skavande mer och mer, växte även osäkerheten om hur det skulle se ut i mitt kvarter. Jag var full av hopp, men på något sätt ändå väldigt osäker och orolig.

Mitt i natten hade det börjat regna. Såklart. Han befann ju sig i världens rövhål när det kom till lynnigt väder. För några år sedan hade sommaren varit så dålig att Sverige knappt tog semester över huvud taget. Under juni och juli månad hade Aron jobbat ensam på IT-företaget som hade anställt honom. Det var ett rent helvete. Telefonerna ringde konstant och meddelandena i inboxen slutade aldrig att komma.

Men det var precis innan han överlämnade sig åt sitt nya kall; att få se mänskligheten gå under och att rena modern från denna äckliga cancersvulst som Homo Sapiens Sapiens utgör.