Hur beter du dig i en främmande miljö om plötsligt ljuset försvinner? Om det brinner i närheten och du bara vet att utgången som är din räddning är framåt? Hur reagerar hjärnan när målet är känt men vägen dit är täckt av dimma. Eller brandrök?
Om du har följt min blogg ett tag, känner du säkert till berättelsen ”När tiden tog slut”, där hjältinnan Madeleine har det tufft när hon ska ta sig igenom mörka tågtunnlar i sin kamp att nå sin dotter. Vare sig jag eller Madeleine tycker om den klaustrofobiska känslan som ett totalt mörker tvingar på oss.
Men eftersom jag försatte min virtuella hjältinna i en situation som hon inte föredrar, är det väl inte mer än rätt att jag får uppleva samma sak?
Om du har förberett dig för en kris, eller ”preppat” ett tag, märker du säkert av några saker som har förändrats i din personlighet. Att vara beredd är ett tungt ok att bära, speciellt om du som jag har börjat analysera samhällets strukturer och brister.
Det är lätt att börja se allt i grått eller svart när du väl kommer till insikt över hur sårbara vi är och hur nära en kris vi faktiskt är. Därför tänkte jag ge några tips på hur du kan bibehålla en hög beredskap men ändå ha kul under tiden. Jag tänkte även berätta om vår syn på hur friluftsliv och hur vi ser att den samspelar med beredskap.
Har du barn i familjen som gillar att titta på tecknade serier eller slösar bort sin tid på YouTube? Då kan jag rekommendera en anime-serie som heter Laid-Back Camp! Denna korta, japanska serie handlar om camping- och friluftsliv och är presenterad i ett format som tilltalar både stora och små.
Jag har kollat igenom alla tolv avsnitt och har njutit fullständigt av upplevelsen som förmedlats genom detta tecknade media. Det som är så skönt med japanska serier, är att de sällan är längre än 24 minuter, något som passar mig utmärkt.
När sonen efter lunchen en söndag, helt plötsligt utbrister; pappa, skulle vi inte ut och ”preppa” idag, finns det inte mycket annat att göra än att ta grejerna och springa ut.
Vad som var bra med den här övningen var att vi inte hann förbereda oss. I backspegeln ser jag det som ett test på att vi är förberedda. Vi kontrollerade ingen packning och vi vände inte tillbaka för att vi hade glömt något. Söndagsäventyret satte igång vare sig vi hade förberett oss eller inte.
Om du är en inbiten prepper eller om du är nybörjare och har seglat omkring lite på den vilda webben, lär du säkert ha hört uttrycket många gånger förut. Men om du är en nybörjare, eller kanske egentligen inte alls klassar dig som prepper, utan mest bara vill bli lite mer förberedd, kanske du inte känner till de många akronymer som du läser om.
En EDC är i korthet ett samlingsnamn för en liten väska eller låda som du har i närheten av dig varje dag. Tanken är att du ska fylla den med saker som tar liten plats och som är absolut nödvändiga för att klara av små kriser med enkelhet och större kriser lite mer förberedd.
Det känns fortfarande som att prepping, eller förberedelse, inför något som kanske inte kommer att hända, anses väldigt fjärran för många i vårt land. Visst pratas det om krisberedskap i media och visst höjs medborgarnas insikt i sårbarheten i vårt samhälle en gnutta.
För mig personligen har insikten betytt så mycket, både när det kommer till förståelsen av vad som kommer att hända om vi helt plötsligt blir utan el, men även större fynd när det kommer till lärdomen av mig själv och hur jag fungerar och tänker som människa.
Den viktigaste lärdomen jag har upptäckt, är ändå den om hur jag ska kunna förbereda mitt barn för att agera på rätt sätt och att inte bli rädd om något händer.
I söndags begav jag mig ut tillsammans med sonen, hans kompis med mamma, ut på en kortare trekking-tur längs Sörmlandsleden. Till en början var det tjo och tjim men redan efter ett tiotal minuter började det som jag vill kalla vid ”den barnsliga klagan”. Det var tur att vi gick längs med klippor och vatten…
Det började bli tungt att bära packningen och fötterna började kännas av. Så vad gör man som vuxen prepper i detta läge? Jo, man analyserar och försöker förbättra till nästa gång så klart!
Hejsan allihopa det är jag Maxi här igen och idag ska jag berätta om varför jag tycker att livet i skogen är så kul!
När jag vaknar på morgonen och vet att vi ska ut i skogen så blir jag glad och oftast klarvaken av all positiv energi inombords tycker jag. Men det jag inte tycker om är att det ibland blir jobbigt av alla flugor som jag tror är getingar (jag hatar getingar eftersom att jag vill inte bli stucken).
När jag läste igenom boken Bli en zombieöverlevnadsexpert, slog det mig att det inte är lätt att förbereda för allt, speciellt inte för en tokig individ som mig själv. Jag började ju nämligen resan genom att förbereda för en zombieapokalyps.
Men något rudimentärt som Herman Geijer och Claes Tovetjärn tar upp i boken, skriven för våra yngre överlevare, är att det är viktigt att fundera på vad en kris faktiskt är. En av övningarna i boken är för barnen att fundera på vad en kris är i deras värld.
Detta fick mig att fundera på vad jag egentligen preppar inför; är det verkligen en zombieinvasion?
När vi hade filat på och skapat vår alldeles egna ”Hobo Stove”, tyckte vi att det var dags att hårdtesta den lite grann. Att koka kaffe på bestickstället är ju en sak, men att använda en stekpanna och steka korv torde ju vara en helt annan sak.
Eftersom det var söndag igår, och dessutom sommarlov, innebär fritid även friluftsliv. Därför begav vi oss tillskogen igen; denna gång med svampar i sikte och korv i magen så småningom.
